William har simmat mycket i Bergsjön eftersom hans familj hade sommarviste i sjöns närhet. Stadsgränsen gick precis utanför huset som hans föräldrar köpt år 1938 när William var fyra. 1967 köptes det in av staden som då påbörjat bygget av stadsdelen Bergsjön. Vid den tiden var William redan gift och bodde i sin farmors gamla hus i Lunden. Det köpte staden senare också in, när Pauli Backe skulle anläggas…

När vi träffar William bor han i en lägenhet på Redbergsvägen. Han är änkeman sedan många år och har en särbo i Frölunda.

Den tidigare brandmannen William, numera passionerad boulespelare. Foto Stefan Edetoft.

Idrottsman och brandman

I sin ungdom spelade han både fotboll och handboll med Majornas idrottsklubb och i Redbergslid. ”Då hade man ju drömmar om att bli en stjärna” berättar William, 1957 blev han anställd som brandman – en önskan han haft sedan länge. Han har tjänstgjort på alla de stationer som då fanns i staden. På Hisingssidan fanns industrier, fartygsvarv och många nya bostadsområden under uppbyggnad där bränder snabbt kunde ta fart och bli svåra att släcka vilket William har erfarit.

Debriefing viktigt

Den brand som satt mest intryck på honom var den som inträffade på fartyget Bonny som låg i Lindholmsvarvets torrdocka.

När klockan var fem i ett så small det. Vi sprang ut och tittade ner mot hamnen och såg den här svarta pelaren som gick upp. Vi sätter på radion sa jag och då kom det att det var en explosion på ett fartyg i Lundbyhamnen.

– På väg till branden fick vi besked om att det var personer kvar nere i maskinrummet. När vi kom upp på däcket välde tjock svart rök ut från dörröppningen. En varvsarbetare talade om för oss två rökdykare var de två som ropade på hjälp befann sig och hur lejdaren ner till maskinrumsdurken gick. Vi kunde inte se något i den tjocka röken så vi fick följa räcket och hittade nergången. När vi kom ner till durken sa jag till min partner att stanna vid lejdaren så vi visste var vi skulle gå upp. Ljudet från avslitna rörledningar var stressande. När jag kom runt huvudmotorn såg jag en person som låg på durken med en säck över huvudet. Det första han sa var: ”De sätter väl inte på vatten i dockan för jag ligger över den öppna bottenventilen och får luft. Får jag en luftapparat kan jag gå upp själv”. Då hörde jag att en annan rökdykargrupp hittat den andra som ropat på hjälp och bar upp honom.

Han dog några dagar senare av de giftiga rökgaserna han inandats. Min partner hämtade en luftapparat till ”vår man” och han tog sig själv upp, han var väl förtrogen med fartyget. När röken lättat så mycket att vi kunde se vad som skett såg vi att det var åtta varvsarbetare som omkommit.

Denna räddningsinsats förändrade livet för oss fyra rökdykare. Min partner slutade några veckor efter och köpte sig en grävmaskin som han försörjde sig med. Den ena av de andra flyttade till Karlshamn och bytte yrke. Den andra, som burit upp den man som dog, tog livet av sig någon vecka senare. Varför? För mig tog det 40 år att bli av med mardrömmar och tankar om vad som kunde hänt oss. Efter en natt med denna mardröm bad jag mina gamla idrottskamrater, som jag träffade i vår klubbstuga, lyssna och diskutera om vad som jag varit med om. Det hjälpte mig att bli fri från mina mardrömmar.

Gott liv efter pensionen

Vid sextio års ålder gick William i pension och han saknar inte jobbet. I tio år spenderade han och hans fru vinterhalvåret i Spanien. Där lärde han sig boule av en fransman och är numera en hängiven spelare. Prispokalerna har blivit många, och han har fått med sig sin nya partner i boulelaget.

Han bestämde sig för länge sedan att skriva ner sina minnen för att barn och barnbarn ska få veta vad han varit med om. Den insikten kom när han skulle intervjua sin egen pappa, men denne blivit alltför senil och inte längre kunde minnas. Nu finns Williams berättelser på pränt i självbiografin ”Här är mitt liv”.

William H, född 1934, intervjuperson nr 15, intervjuad 2018-05-23 för projektet Göteborg berättar.