Asatrons värld

Möt Oden, Tor och Freja! I utställningen Vikingr reser vi drygt tusen år tillbaka i tiden och bekantar oss med asatrons föreställningsvärld. De fornnordiska myterna går långt tillbaka i historien, till vendeltid och senare vikingatid – då människorna levde i jätten Ymers ögonbryn och Oden offrade sitt öga för att kunna läsa de magiska runorna.

I utställningen Vikingr reser vi drygt tusen år tillbaka i tiden. Vikingarnas tid är också tiden för asatro i Norden. Den fornnordiska mytologin befolkas av gudar som Oden, Tor och Freja. Människorna levde i Midgård, som tillsammans med gudarnas hemvist Asgård, utgjorde världsalltets centrum. Hela jorden var omgiven av världshavet, där den väldiga Midgårdsormen och andra havsmonster levde. Och över allting tronade världsträdet – det evigt grönskande Yggdrasil.

Världen skapas ur jätten Ymers kropp

I Snorres Edda kan vi läsa hur världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jättemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickade sedan fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräpte därefter Ymer och skapade världen av hans kropp. Ymers blod blev till alla världens hav och sjöar, köttet till jordens mull, benen till berg, tänderna till grus och sten, håret till skog och till sist hjärnan och kraniet till himlen och molnen.

Sedan skapade de Ask och Embla, de första människorna, av trä. Samtidigt skapar gudarna Midgård – Människornas hem av Ymers ögonbryn så att människorna har någonstans att bo på. Solen och månen sätts i regelbunden gång för att hjälpa människorna att räkna tidens gång. Världen hade nu skapats.

I sin jakt på kunskap ska Oden också ha offrat sig själv genom att hänga sig från världsträdet Yggdrasil i nio nätter. Ett offer som gjorde att han fick insikt i de magiska runornas betydelse.

Oden var den äldste, störste och visaste av asagudarna och stamfader till asarnas släkte. I sin törst på kunskap fördes han till Mimers brunn, visdomens brunn. Där offrade han sitt ena öga för att kunna se allt som händer i världen. I sin jakt på kunskap ska Oden också ha offrat sig själv genom att hänga sig från världsträdet Yggdrasil i nio nätter. Ett offer som gjorde att han fick insikt i de magiska runornas betydelse. På så vis blev Oden vishetens gud, men också krigets och dödens gud. Som sina följeslagare har han ulvarna Gere och Freke samt korparna Hugin och Munin.

Andra viktiga gudar i den nordiska mytologin är Tor och Freja. Tor var krigets och åskans gud och Midgårds främste beskyddare. Till sin hjälp hade han sin oerhörda styrka och Mjölner (som betyder krossaren) som var en lika mäktig som magisk stridshammare. Freja var fruktbarhetens gudinna. Hon tillhörde vanernas gudasläkte och hjälpte människorna till ett rikt och fredligt liv. Tillsammans med sin tvillingbror Frej hade de stor betydelse för vikingarna, som ofta var bönder och levde i ett jordbrukssamhälle som var uppbyggt kring sådd och skörd.

Mytologi och nationalromantik

Begreppet asatro myntades under 1800-talet när den nationalromantiska samsynen på vikingatiden fick fäste. Det som är känt om asatrons trosuppfattningar kommer främst de isländska sagorna som den poetiska Eddan och Snorres Edda från 1200-talet. Men även tidiga kristna texter tillsammans med ett omfattande arkeologiskt fyndmaterial är viktiga källor. Många fornnordiska myter bygger på också på germanska förlagor.

På vikten till en besman, en våg, möts den hedniska asatron och kristendomen i runristningen ”Jon äger” följt av runbokstäverna h k som betyder ”hjälpe krist”. Runraden ristades för att ge föremålet en magisk kraft.

Ortnamn kan ofta ge en vägledning till vilka gudar och gudinnor som dyrkades på en viss plats. I nordiska ortnamn ingår bland annat följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frö, Oden, Tyr, Frigg och Fröja. Guden Ull har efterlämnat spår i ett stort antal svenska ortnamn som Ulleråker och, som bekant för de flesta göteborgare, Ullevi.

Ättesamhälle och religiösa hybrider

Samhället var under senare delen av järnåldern och vikingatiden ett ättesamhälle, som baserades på släktband. Det var därför livsviktigt att tillhöra en släkt, utanför släktens gemenskap stod endast de rättslösa trälarna och de fredlösa som uteslutits från samhället. Det vikingatida samhället präglades av religiösa föreställningar där rituella handlingar och spådomar var vägledande för människan genom livet.

Sveriges kristnande var en lång process på flera hundra år som skedde under olika tider på olika platser. Den första svenska kungen som genomgick ett kristet dop var Erik Segersäll, men han återföll till den hedniska asatron. Hans son, som fick ett kristet dop i Västergötland år 1008, var Olof Skötkonung som är den första kungen som förblev kristen till sin död.

Men även om Sverige ur ett slags officiell synvinkel blev kristet så levde asatron kvar parallellt med den nya livsåskådningen och bildade ett slags religiös hybrid.

Läs mer om utställningen Vikingr här.