De var föraktade, ärelösa och utstötta. Deras uppdrag var att verkställa dödsstraff och grymma kroppsstraff.
Möt stadens mest sadistiske bödel och läs mer om brott och straff i 1600-talets Göteborg.
Väktarsax och bödelssvärd i utställningen Göteborgs födelse. Foto: Charlotta Gavelin
Bestraffningsmetoderna under medeltid och tidig modern tid var varierande och brutala. Brottslingar skulle straffas hårt ”androm till varnagel”, vilket betyder att de skulle fungera som ett ”varnande exempel för andra”. Mindre förseelser straffades med böter, medan grövre brottslingar piskades med ris, jagades ut ur staden, sattes vid skampålen på Stora torget (dagens Gustaf Adolfs torg) eller fick stå längst fram i kyrkan och skämmas.
Allvarligare brott dömdes till döden, genom hängning eller halshuggning, med yxa eller svärd. Att halshuggas med svärd ansågs finare. Den som utförde avrättningen var bödeln, eller skarprättaren. Det var en av samhället anställd (men illa ansedd) person, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. Det var inte lätt att rekrytera någon till tjänsten varför man till mitten av 1600-talet utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dödsdömda personer kunde slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare.
BÖDELSSVÄRD från 1600-talet med texten ”ME FECIT SOLINGEN”, vilket betyder ”Solingen har gjort mig”. Solingen är en stad i Tyskland, känd för sin tillverkning av vapen. Bödelssvärdet hittar du i utställningen Göteborgs födelse. Foto: Göteborgs stadsmuseums arkiv
När bödeln trädde i tjänst fick han antingen öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt kunde identifieras om han avvek från sin tjänst. Ofta hängde den nye bödeln sin föregångare. Under andra hälften av 1600-talet började man anställda folk till jobbet. Lite senare övergick det till att bli en familjesyssla och titeln gick i arv från far till son. Göteborgs stad lånade skarprättare från andra städer såsom Jönköping, Varberg och Halmstad till och med 1648. Detta år anställdes stadens förste egne skarprättare Mäster Hans från Halmstad. Han byggdes ett hus på Kvarnbergets ”slemma sida” (i närheten av dagens Nordstan) och anskaffades material till en tjänstedräkt. Från sitt hem hade han nära till avrättningsplatsen på Stora torget.
Allt umgänge med stadens bödel ledde till socialt förakt. Det visar inte minst ett brev till magistraten (stadens då högsta styrande organ) vårvintern 1671, där skräddaren Anders Joensson klagar över att handskmakaren Robert Nijss spritt ut ett rykte att han skulle ha druckit med bödeln:
”som skulle iag för någon tid sedan warit uti conversation med bödelen, druckit ur kanna med honom och att han skolat ledt mig huarigenom iag uti stort föracht (råkat) såå hoos mine embetsbröder som elliest kring heela staden.”
Ur skräddaren Anders Joenssons brev till magistraten, 1671
Saken går så långt att den behandlas vid kamnärsrätten den 22 mars 1671. Skräddaren har då uteslutits ur ämbetet på grund av sitt eventuella alkoholindränkta samkväm med bödeln. Enligt resolutionsboken den 25 maj 1671 fann rätten emellertid att anklagelserna mot skräddaren Anders Joensson var så dåligt underbyggda att han inte borde uteslutas ur Skräddarämbetet.
Skamstraff var vanliga och utfördes på Stora torget (dagens Gustaf Adolfs torg). Här låg även stadens avrättningsplats under 1600-talet och bödeln och rackaren bodde strax intill på Kvarnberget, nära dagens Nordstan. Foto från utställningen Göteborgs födelse: Charlotta Gavelin
Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. Rackaren var också ofta den som körde bort stadens avfall på nätterna. Därav ett annat av rackarens många öknamn: nattman, som syftade på tidpunkten för avfallshanteringen. De utförde även föraktade sysslor som att rensa latriner och begrava självmördare, ta hand om döda djur. Att även rackarn var en socialt utstött går att utläsa i lagstiftningen. Enligt en förordning från 1729 skulle rackaren begravas som ”ärelös” på en plats norr om kyrkan.
1676 blir en man vid namn Per Borelius bödel i Göteborg. Han var grym och sadistisk och pinade gärna sina fångar lite extra. Trots att metoderna vid avrättningen redan var utstuderade ville Borelius höja chockverkan för de församlade åskådarna. Det berättas att han en gång när han skulle avrätta en kvinna, inte slog henne i järn som brukligt var, utan med en två decimeter lång spik naglade fast hennes händer vid spöpålen. Därefter tog fram en glödgad kniptång som han knep runt hennes armar. Tortyren fortsatte under en lång tid tills det var dags att hugga av huvudet.
År 1872 utfördes den sista avrättningen i Göteborg. Det innebar slutet på en 250 år lång och blodig tradition.
Bödelssvärdet finns i Stadsmuseets samlingar och finns att se i utställningen Göteborgs födelse.