En politisk namnbräda– Dådet mot Amalthea

Dådet mot skeppet Amalthea i Malmö hamn 1908 är en av de mer omskrivna fackliga och politiska händelserna i Sverige under 1900-talet. En av attentatsmännen, Anton Nilson, blev känd som Amaltheamannen och var en aktiv agitator och föreläsare nästan ända fram till sin död 1989. Namnbrädan från det sprängda fartyget återfinns lite oväntat i Göteborgs stadsmuseums samlingar.

Dådet

Det var under natten mot den 12 juli 1908 som en dynamitbomb detonerades på skrovet till logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn. På båten bodde ett stort antal brittiska arbetare, så kallade strejkbrytare, som kallats in av arbetsgivarna under den stora landsomfattande hamnarbetarstrejken. Motiven bakom strejken var dåliga löner och arbetsvillkor samt bristen på föreningsfrihet, det vill säga att fritt kunna bli medlem i en fackförening.

Namnbrädan från Amalthea är den sista resten av det logementsfartyg med brittiska strejkbrytare, som sprängdes av Anton Nilson under hamnarbetarstrejken 1908. Den 220 centimeter långa bräda av trä köptes av Göteborgs museum 1929 av lotsen i Viken för 20 kronor. Foto: Björn Ohlsson/Göteborgs stadsmuseum.

Att arbetsgivaren tagit in strejkbrytare samt att polis hade kallats in för att skydda dem sågs som en stark provokation av de svenska arbetarna. Regeringen tillkallade även militär för att försöka få slut på strejken. Stämningen var så laddad att strejkbrytarna inte kunde inhysas på land, utan fick logeras på ett skepp som ankrade i Malmö hamn ett tiotal meter från kaj. Strejkbrytarna fick även eskorteras till arbetet under polisbeskydd. Demonstrationer och sammanstötningar skedde mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna. Bland annat avlossades tre skott från logementsbåten.

Dådet mot Amalthea hade planerats av Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern som alla var engagerade i den radikala politiska föreningen Malmö Ungsocialistiska Klubb. De stal dynamit i Klagshamn och köpte stubintråd i Köpenhamn. Rosberg tillverkade bomben medan Nilson åtog sig att ensam göra själva dådet genom att ro ut och placera bomben högt upp på skrovet.

Förödelsen vid explosionen var stor och större än vad attentatsmännen hade tänkt sig. Bombens syfte var framför allt att skrämma strejkbrytarna, inte att skada dem. Resultatet blev att en person på fartyget dödades och 23 personer skadades.

Anton Nilson hade tappat ett avlöningskvitto med sitt namn på i båten och kunde gripas dagen efter. Även Rosberg och Stern greps kort därefter. 

Rättegång hölls och den 18 september kom domen. Både Anton Nilson och Algot Rosberg dömdes till döden medan Alfred Stern dömdes till livstids fängelse. Efter överklagande till Högsta domstolen ändrades domen mot Rosberg till livstids straffarbete. Anton Nilson sökte nåd hos kungen och i februari 1909 kom meddelandet att den beviljats och att även denna dom hade ändrats till livstids straffarbete.

Arbetarrörelsens protester

De hårda straffen, i kombination med kampen för föreningsfrihet och motståndet mot arbetsgivarnas starka befogenheter, ledde till att arbetarrörelsen startade en omfattande kampanj för att få de dömda attentatsmännen fria. Kampanjen fick stort internationellt genomslag i Europa och möten hölls även i USA, där bland andra Joe Hill talade. I Sverige samlades 130 000 namn in som sedan överlämnades till Högsta domstolen, där kravet var frigivning av attentatsmännen. Den 1 maj 1917 tågade 10 000 arbetare till fängelset i Härnösand där Anton Nilson satt fängslad, i syfte att försöka frita honom. De gav dock upp utan att någon skadades.

I oktober 1917, efter nio och ett halvt år i fängelse, beslutade den nytillträdda koalitionsregeringen med liberaler och socialdemokrater (den så kallade Edén-Brantingska) att Anton Nilson och August Rosberg skulle friges. Det var det första beslutet som den nya regeringen tog. Den tredje attentatsmannen Alfred Stern hade frigivits ett halvår tidigare. Hela 1917 präglades Sverige av hungerkravaller och oro för att den ryska revolutionen skulle spridas i Sverige. Denna oro kan ha legat till grund för regeringens beslut.

2008, i anslutning till 100-årsminnet av attentatet, blev Roger Johansson, historiker vid Malmö högskola, intervjuad av SVT. Han förklarar de omfattande protesterna med att de dömda blev symboler för det tidiga 1900-talets klassförtryck. Detta skedde även före allmän rösträtt hade införts. Attentatet kom, enligt Johansson, att påverka det svenska samhället på såväl kort som på lång sikt. Inom en vecka efter dådet hade alla strejkbrytare lämnat de svenska hamnarna och i ett längre perspektiv blev konsekvenserna av dådet och protesterna en betydande del i den svenska demokratiseringsprocessen.

Från Amalthea till Göteborgs stadsmuseum

Hur kunde då namnbrädan från Amalthea hamna på Göteborgs stadsmuseum?

Efter attentatet var fartyget så skadat att det inte kunde repareras och fick därmed skrotas och huggas upp. Det skedde troligen en kort tid efter attentatet. Förmodligen i Viken i nordvästra Skåne, där det fanns flera träbåtsvarv vid den här tiden. Namnbrädan sparades dock och den hamnade hos en lots, som 21 år efter attentatet sålde den till Göteborgs stadsmuseum.

I museets liggare står det att namnbrädan köptes till museet 1929 av lotsen i Viken i nordvästra Skåne för 20 kronor. I beskrivningsfältet kan man läsa: ”Den sista resten av den skuta, på vilken Anton Nilsson gjorde sitt bombattentat år 1909 under storstrejken”. Förutom att Nilsons namn är felstavat är även årtalet fel. Men att det är rätt namnbräda har vi kunnat konstatera genom att jämföra med fotografier på det sprängda fartyget från 1908.

Text av Björn Ohlsson, Antikvarie Göteborgs stadsmuseum.