GMA:13938 är en av dagerrotypierna i Göteborgs stadsmuseums samlingar. Men vilka systrar ser vi på bilden?
Historien förändras och skrivs om i takt med att ny information blir tillgänglig. Följ med på en resa i en samlingsintendents vardag som ofta liknar ett klassiskt detektivarbete kring ett gammalt fotografi där nya spår hela tiden öppnar sig och knyts samman igen.
En dagerrotypi är en gammal teknik för att framställa fotografier. Bilden formas av amalgam på en tunn silverplåt som har täckts av glas. Det som är speciellt med den här typen av fotografisk teknik är att det finns inget negativ. Det går alltså inte att mångfaldiga bilden utan det finns bara ett original. Det gör att varje dagerrotyp är unik.
Tidsmässigt är de flesta producerade under 1850-talet. På 1860-talet utvecklades tekniken kring de fotografier vi är mer bekanta med, må så vara att negativet var gjort av glas.
GMA:13938 är en av dagerrotypierna som finns på Göteborgs stadsmuseum. Museet har en relativt stor samling av dem. Den föreställer två flickor. Informationen vid förvärvet var att bilden föreställer systrarna Helena Maria och Anna Sophia Brusewitz. De var döttrar till Carl Johan och Sophie Louise Brusewitz. De föddes 1849 och 1859. Saken är den att det fanns en tredje syster, Hilda Amalia född 1853. Skiljer det verkligen 10 år mellan de två flickorna på bilden? Är det inte mer sannolikt att det bara är fyra? Eller är det sex? Med tanke på att dagerrotypierna främst gjordes under 1850-talet – åtminstone de av J.P Lindsted (som framställt den här), borde de då inte i stället vara systrarna Helena Maria och Hilda Amalia vi ser?
Ett annat intressant spår är att flickorna hette Brusewitz i efternamn. Deras ena farbror, Gustaf Brusewitz, var målaren och intendent i över 30 år vid Göteborgs Museum. På Nationalmuseum i Stockholm finns dessutom två porträtt av systrarna målade av honom. De här flickorna har alltid haft en relation till den plats där nu deras porträtt finns. Lustigt nog var det först 1998 som dagerrotypin införlivades i samlingen genom en gåva.
Silverskallra ger nya spår
Vid en närmare undersökning av systrarnas levnadshistoria dök ett annat spår upp. Det visade sig att den äldsta av dem, Helena Maria kom att gifta sig med Carl Henrik Setterwall (1834-1881). Han var läkare, närmare bestämt bataljonsläkare. Helena Maria dog 1932 och överlevde sin man med 50 år. Tillsammans fick de barnen Carl Gustaf, Nils Henrik, Carin och Ellen.
Vid en närmare undersökning kring barnen visade det sig att det finns en liten silverskallra i Göteborgs stadsmuseums samling, donerad av Carl Gustaf Setterwalls dotter Vera 1962. I arkivet eller i databasen fanns då ingen koppling mellan Vera och hennes farmor Helena Maria. Det fanns heller ingen koppling mellan dagerrotypin i och med att den var förknippad med namnet Brusewitz, eftersom flickorna då var ogifta, och efternamnet Setterwall. Detta uppdagades först efter viss arkivforskning.
Silverskallra i Göteborgs stadsmuseums samling, donerad av Carl Gustaf Setterwalls dotter Vera 1962.
En historia i vardande
Silverskallran plockades fram och undersöktes närmare. Enligt upplysningen från Vera hade hon fått den i gåva av sin pappa och att han hade haft den som barn. I och med att skallran är gjord just av silver finns det stämplar på den som talar om när den var gjord. Det framkom då att den gjordes redan 1849 medan Veras pappa Carl Henrik föddes 1872. Helena Maria däremot var född just 1849! Sannolikt var det så att Helena Maria fick silverskallran när hon var liten – kanske som doppresent? Sedan gick skallran i arv från mor till äldsta barn och så vidare i ytterligare en generation. Under tiden tappades historien om att det från början faktiskt var farmors skallra.
Vera som barn.
Skallran donerades till museet av barnbarnet Vera, 30 år senare donerades dagerrotypin av någon helt annan och ytterligare 20 år senare vävdes historien ihop. Detta är ett fint exempel på hur historien ständigt är i vardande och förändras allt eftersom information hittas och knyts samman. Museiarbetet består till stor del av detta – att undersöka, se, förklara och berätta vidare kring de föremål som finns i samlingarna. Den här gången genom en dagerrotypi, en flicka och till sist en silverskallra.
Marie Hellervik, Intendent, Göteborgs stadsmuseum