Charlotte Mannheimer är en konstnär som för eftervärlden kanske är mest känd för sin roll som mecenat. Men hennes betydelse för Göteborgs konst- och kulturliv var stor. Mannheimer drev konstgalleriet Ny Konst som visade den moderna konsten. Galleriet låg på Fredsgatan i Göteborg. År 2024 lyftes hennes konstnärskap fram i utställningen Ny Konst. Charlotte Mannheimer och modernismens intåg i Göteborg på Göteborgs Konstmuseum. I Stadsmuseets samlingar finns ett verk av Charlotte Mannheimer med en unik historia. Det ger oss en inblick i hennes liv och konstnärskap, samt det bestående avtryck hon lämnade efter sig.
Charlotte Mannheimer (f. Abrahamson). Fotograf: Hansen & Weller, Bredgade 28, Köpenhamn. 1885.
I fotografiet ovan som troligtvis togs 1885 i Köpenhamn möter vi Charlotte i 20-årsåldern. Till Köpenhamn hade hon och hennes familj flyttat året innan från London, där hon föddes år 1866. Charlotte fick tidigt ett intresse för konst och i England hade hon fått möjlighet att studera måleri på South Kensington Art School. När hon kom till Köpenhamn fanns inte sådana möjligheter men 1888 öppnade Kungliga Danska Konstakademin en utbildning för kvinnor och Charlotte Abrahamson skrevs in som elev redan samma år.
Under tiden hon bor i Köpenhamn påbörjas en brevväxling mellan henne och en Otto Mannheimer. Han är, liksom Charlotte, född i en framstående judisk släkt, han är utbildad jurist och bor i Göteborg. Så småningom förlovar de sig och gifter sig 1893 när Charlotte flyttar till Göteborg. Hon blev kort därefter gravid med deras första barn och familjelivet fick gå före hennes konstnärliga ambitioner som tidvis hamnade i skymundan på grund av diverse privata och offentliga engagemang. I verket Fru L. med sina barn lyckas hon förena konsten och familjelivet.
Fru L. och sina barn
Mannheimer, Charlotte. Fru. L. med sina Barn, 1897. Olja på duk. 148 x 207 cm.
I Charlotte Mannheimers måleri är den impressionistiska strömningen påtaglig. Snabba och djärva penseldrag ger verket ett skissartat intryck. Som betraktare får man en känsla av att vittna en ögonblicklig och intim skildring av familjelivet.
Dagsljus strilar in i det avbildade rummet från ett fönster, genom ett par gula gardiner. Kring ljuset från fönstret har en figurgrupp om fem personer samlats. På golvet, närmast betraktaren, sitter två barn som gemensamt riktar deras koncentration åt något som förblir dolt för betraktaren. Ovanför sitter en kvinna med ett sömnadsarbete nära inför ansiktet. Ett barn lutar huvudet nyfiket över hennes axel och studerar det pågående arbetet. Medan kropparna är hastigt och djärvt målade, liksom rummet vari de stillsamma händelserna utspelas, är de avporträtterades ansikten omsorgsfullt utförda i detalj. Den femte gestalten utmärker sig dock från de övriga. Pojken, stående till vänster i målningen, är mer skissartat avbildad. Han tycks möta betraktarens blick med ett förvånat uttryck som att ha blivit varse att de är iakttagna.
Verket föreställer fru Ottilia Lamberg med sina barn Tekla, Peter, Karin och Gullan. Fadern i familjen, Peter Lamberg, är frånvarande i målningen. Genom att utelämna honom kan man argumentera att verkets motiv avviker från konsthistoriska konventioner att i familjeporträtt centrera eller på annat sätt upphöja familjens överhuvud som i de flesta fall var fadern. I stället lyfter Charlotte fram Ottilia och framställer henne som, om inte överhuvud i målningen och matriark i familjen Lamberg, så åtminstone familjens huvudkaraktär i den intima sfär som var deras gemensamma hem. Medan männen under denna tid levde stora del av sina liv i de offentliga rummen var kvinnornas rum de privata rummen. Män arbetade mot en inkomst medan kvinnans arbetsplats var i hemmet och deras arbete där var oavlönat. Ljuset som strålar in i rummet får i Mannheimers verk en symbolisk betydelse som en källa till liv och, även om Ottilia framställs som en svartklädd gestalt, är hon tillika bärare av ljusets livbringande kraft ty det är lika mycket kring henne som livet tillstår; kring Ottilia samlas barnen. Den moderliga dygden ses återspeglad i äldsta barnet Karin som passar upp på sitt yngsta syskon. I kontrast till detta ses pojken Peter till vänster i målningen med en frånvarande blick som sträcker sig utanför det privata rummet och som i sin tur kan hävdas förutspå hans liv i och tillhörighet till de offentliga rummen.
Ett ofullständigt verk
I sin memoar Dagboken berättar för barn och barnbarn berättar Ottilias barn Karin Leman anekdotiskt att Otto och Charlotte Mannheimer under en sommar omkring år 1895 flyttade in till landeriet Stora Katrinedal. Familjen Lamberg bodde i intilliggande landerifastigheten Lilla Katrinedal. Man kan förmoda att de två familjerna den sommaren knöt vänskapliga band. Karin beskriver vidare hur Charlotte bara ett par år därefter, hösten 1897, återkommande besökte Lilla Katrinedal för att måla Fru L. med sina barn med Ottilia och barnen som sittande modeller. Men både Ottilia och Charlotte var då gravida vilket resulterade i att arbetet med målningen fick ett tvärt avbrott. Målningen blev liggande ofärdig och ihoprullad i en garderob i Mannheimers hem på Föreningsgatan i Göteborg. När Karin flera år senare tillsammans med sin blivande man Erik Leman besökte Charlotte Mannheimer visade hon upp den för dem och erbjöd dem målningen som gåva. När verket därefter spändes och ramades in blev det dock hängande i Peter Lambergs arbetsrum så länge han levde. Han fattade stort tycke för målningen, vilket kanske inte var konstigt då Ottilia några år tidigare hade gått bort plötsligt i blindtarmsinflammation. Familjen lämnades i stor sorg och kanske tjänade verket till att påminna honom om den ljuva tiden då familjen var som lyckligast.
Familjen Lamberg uppställd framför deras hem, Lilla Katrinedal. Den lantligt idylliska landerifastigheten Lilla Katrinedal kom att bli familjen Lambergs hem från 1893 och framåt. Fotograf okänd, år 1894.
Flera gånger krokades Fru L. med sina barn av från Peter Lambergs kontorsvägg och blev utställt på omtalade utställningar. 1913 deltog Charlotte Mannheimer i en utställning på Valand där hon för första gången visade ett mer omfattande urval av hennes konstnärliga produktion och gjorde sig därför känd för mer än sitt mecenatskap. I sin recension berömde den tongivande konstkritikern Birger Bæckström Mannheimers färgkänsla och såg i hennes uppåt 20 år gamla verk en avantgardistisk inställning till färgens överordnande både motiv och penselföring. Bæckström skriver vidare: ”Den stora taflan med familjegruppen är ofullbordad, men anslaget är förträffligt. Det är för öfrigt ett akademiskt missförstånd att ställa färdigmålandet som ett nödvändigt villkor för värdets konstnärliga kvalitet.” Bæckström vidhåller att Charlotte: ”(…) som kolorist står hon näppeligen tillbaka för någon, vare sig manlig eller kvinnlig konstnär i vårt land.” Därefter ställdes målningen ut på Liljevalchs aprilutställning 1921. Utställningen var en kvinnoseparatistisk utställning med idag välkända konstnärer som bland andra Sigrid Hjertén-Grünewald och Siri Derkert. Även Charlottes dotter Agnes Mannheimer (gift Heiberg) och hennes syster Florence Abrahamson ställde ut verk. Utställningen blev över lag hårt kritiserad i media av de manliga konstkritikerna men Mannheimers bidrag hyllades.Sigfrid Ullman, Charlottes konstnärskollega sa om målningen: ”Den har ej sitt skissartat ofärdiga skick att tacka för sin tjusning, som tvärtom accentueras av de mest utförda partierna. Den knäböjande flickans huvud är mästerligt, hennes rörelse given med osökt behag. Tavlan har i kompositionens monumentalitet och i sin strålande färg den stora konstens vingsus”.
Charlotte Mannheimer framför Fru L. med sina barn under utställningen på Valand organiserad av Göteborgs konstförening. Fotograf: Backlund. Publicerad i Hvar 8 dag 1913 nr 46 s. 100.
Hur kom verket till Göteborgs stadsmuseum?
När Peter Lamberg år 1924 gick bort lämnades verket tillbaka till Karin och Erik Leman. Deras hem i Örgryte dokumenterades år 1943. Dessa fotografier ingår i Stadsmuseets samlingar. På interiörsfotografierna syns Fru L. med sina barn inta en central plats i matsalen. Runtom verket pryds väggarna av flertalet andra verk som bär de uttryck som hörde till det tidiga 1900-talets moderna konst. Till höger om dörren, ovanför serveringsbordet, utfört av Sigfrid Ullman hänger en tavla föreställande just Karin Leman. Många av de konstnärer vars verk ses hänga på Lemans väggar var konstnärer vars vägar korsat Charlottes. När man studerar rumsfotografierna inser man snabbt att Karin hade närt ett innerligt konstintresse och en vilja att själv stödja konstnärer såsom Mannheimer själv hade gjort under sin livstid. Faktum är att Karin tillsammans med Signe Hvistendahl grundade Konstföreningen Spiran år 1927 (idag Göteborgs äldsta konstförening med avsikt att stötta samtida konstnärer). Kanske kan Karins konstintresse i någon mån härledas till de tillfällen då Charlotte besökte familjen Lamberg och då Karin med familj satt modell och fick se sin värld avbildas på duken. Målningen gick i arv till paret Lemans barn, varefter målningen slutligen skänktes till Göteborgs Stadsmuseum.
Text av Oskar Lundin, museiassistent samlingsenheten, Göteborgs stadsmuseum.
Matsal hemma hos Karin och Erik Leman på Bögatan 23. Verket Fru L. och sina barn syns till höger. Fotograf: Sjöstedt, Sven. 1943.
Vardagsrum hemma hos Karin och Erik Leman på Bögatan 23. Fotograf: Sjöstedt, Sven. 1943.