VIKINgaskeppet från äskekärr

Äskekärrsskeppet är ett unikt arkeologiskt fynd som gjordes i leran på en strandäng till Göta älv. Det är det enda utgrävda vikingaskeppet i Sverige och vittnar om en förfluten tid då Göta älv trafikerades av de mytomspunna vikingarna …

År 1900 grävde markägaren Otto Karlén ett dike på Månsgårdens strandängar i byn Äskekärr vid Göta älv. Där fann han drivved och timmer av ek från älven, ett hårdare material som kunde användas som skaft till en lie. Föga anade han vad han hade funnit.

Det skulle ta trettio år innan gåtan fick sin lösning. I leran på en strandäng längs med Göta älv gjordes fyndet av vad som fortfarande är det enda utgrävda vikingaskeppet i Sverige. Platsen var Äskekärr i Ale kommun, ett par mil norr om Göteborg. Fyndet rapporterades till Göteborgs museum efter en dikesgrävning på hösten 1933.

Där fann han drivved av ek från älven, ett hårdare material som kunde användas som skaft till en lie. Föga anade han vad han hade funnit.

Göra älv var under förhistorisk tid betydligt bredare än vad den är idag. Från järnåldern och framåt har den fungerat som en viktig kommunikationsled för handel och transporter. Den omnämns bland annat i de isländska sagorna som en utgångspunkt för vikingatåg och har under historien varit ett gränsområde mot Norge.

Från drivved till arkeologisk utgrävning

Tidigt på hösten 1933 rensade dåvarande ägaren John Antonsson upp samma dike som den tidigare ägaren Otto Karlén. Denna gång framstod materialet tydligare. Det som tidigare passerat som drivved såg nu ut som en tänkbar skeppskonstruktion och rapporterades till Göteborgs museum. Fyndplatsen förvandlades omgående till en arkeologisk utgrävning efter att museet fått ett snabbt tillstånd av Riksantikvarien. Vad som skulle visa sig vara Sveriges första fynd av ett vikingaskepp grävdes ut och bärgades under ledning av amanuens Philibert Humbla.

Äskekärrskeppet sett förifrån i samband med utgrävningen 1933. Spant balkar och knän är inlagda på sina platser. Från boken Starrkärr-Kilanda socknar, 1975, Mona Lorentzson.

Ett vikingaskepp på strandängen

Fyndplatsen för skeppet var på en äng, omkring 50 meter från den vikingatida strandkanten till Göta älv. Sannolikt hade skeppet av okända skäl övergivits och lämnats efter att stävarna monterats ned för återanvändning på ett nytt skepp. Med tiden har de flesta av nitarna som hållit samman bordläggningen rostat bort och vraket har planat ut.

Äskekärrskeppets konstruktion visar på en högt utvecklad skeppsbyggnadsteknik. Det är totalt 16 meter långt och har kunnat rymma upp till 20 ton varor. Troligen var skeppet en knarr avsedd för seglats, men det kunde även framföras genom rodd. En knarr är ett handelsskepp. Skrovet är byggt på klink av ek, med plattformar i för och akter för manskapet ombord på skeppet. Som tätning mellan borden, skeppets yttre skal av träplankor, användes en drevmassa som bestod av fårull och vad som verkar har varit kåda från barrträd. I likhet med det norska vikingatida krigsskeppet från Gokstad hade skeppet i Äskekärr en svagt bågformad köl som vid utgrävningen mättes upp till närmare tretton meter.

I likhet med det norska vikingatida krigsskeppet från Gokstad hade skeppet i Äskekärr en svagt bågformad köl som vid utgrävningen mättes upp till närmare tretton meter.

I närheten av Äskekärrskeppets fyndplats har man även funnit rester av andra båtar, vilket kan tala för att platsen har fungerat som ett slags vikingatida varvsområde.

Pollenanalys och dendrokronologi

Vikingaskeppet från Äskekärr daterades vid fyndtillfället med pollenanalys av geolog Harald Thomasson till slutet av 700-talet eller början av 800-talet. För att få en bra pollenanalys lämnade Humbla kvar fyra pelare av lera inne i skeppet vid utgrävningen.

Trettio år senare utfördes C14-analys med en datering till år 830. Provet kalibrerades om i slutet av 1980-talet till cirka år 900. Samtidigt anges fartygets byggnadstid till åren omkring 900–920 med hjälp av dendrokronologi – en väletablerad dateringsmetod som används för att datera träföremål.

Mast med runor

I samband med konserveringen och senare också monteringen av skeppet fann man runor och runliknande tecken. Runorna är från det vikingatida alfabetet som kallas futharken. På skeppsborden har man bland annat funnit runan ”F” eller ”fehu” som den också kallas.

Rekonstruktion och utställning

Det har i flera omgångar gjorts miniatyrmodeller av skeppet för att bättre förstå konstruktionen. År 1947 gjorde marinarkeolog Harald Åkerlund en noggrann uppmätning och ritning på Äskekärrskeppets olika delar i skala 1:12. Detta har i efterhand visat sig vara värdefullt eftersom flera av de bevarade delarna senare förlorat sin form eller ändrat längd i samband med uttorkning. En modell av skrovet i skala 1:12 baserad på Åkerlunds ritningar färdigställdes 1960 och finns på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

1977 hölls ett seminarium i Göteborg med deltagande av flera nordiska vikingaskeppsforskare, bland annat norske marinarkeologen Gunnar Leiro, och danske marinarkeologen och chefen för Vikingeskibsmuseet i Roskilde Ole Crumlin-Pedersen. Med utgångspunkt från den tolkning av Äskekärrskeppets skrovform som gjordes under seminariet utarbetade Leiro förslagsritningar och en modell av Äskekärrskeppet. I början av 1990-talet tillverkades en modell i skala 1:10 inför en rekonstruktion av Äskekärrsskeppet av Inför bygget av föreningen Sällskapet Vikingatida Skepp. Föreningen sjösatte i april 1994 ett förslag till rekonstruktion i full skala av Äskekärrskeppet – döpt till Vidfamne.

Vidfamne, en fullskalig rekonstuktion av Äskekärrsskeppet. Foto Peter Lindström/CC BY SA 3.0.

Äskekärrsskeppet är utställt på Göteborgs stadsmuseum som det enda utgrävda vikingatida skeppet i Sverige. Det är utställt som det hittades, utan försök till i hopsättning eller rekonstruktion, som bland annat gjorts i Norge. Skeppet visas i utställningen Vikingr.