österödskvinnan

År 1903 upptäckte stenhuggaren Karl Ahl från Österöd i Bohuslän ett människoskelett när han grävde i en skalbank. Sedan tog det över 100 år innan landets troligtvis äldsta, mest kompletta skelett hamnade på Göteborgs stadsmuseum. Varför tog det så lång tid? Och vem var egentligen Österödskvinnan?

Skelettfyndet från Österöd i Bro socken på Härnäset i Bohuslän har en märklig historia. I äldre tider var det vanligt att man hämtade material till hönsfodertillverkning från skalbankar. När stenhuggaren Karl Ahl från gården Österöd 1903 grävde i en sådan skalbank fann han plötsligt ett skelett. Han täckte då över kvarlevorna som sedan skulle ligga bortglömda i skalgruset i ytterligare 24 år.

Foto från fyndplatsen, sommaren 2023 Till höger i bilden syns torpet Ljungby. Till vänster syns den bergsbrant intill vilken skelettet hittades för andra gången 1933, troligen ungefär där fruktträdet växer. Foto: Else-Britt Filipsson

Sommaren 1927 höll folkskolläraren och fritidsarkeologen Johan Ahlin på med undersökningar av strandlinjer i Bro socken. Han nåddes då av ryktet om Karl Ahls fynd och blev genast intresserad. I ett brev till Riksantikvarien i Stockholm skriver han:

”Jag uppsökte Karl Ahl, som visade mig fyndplatsen samt meddelade följande: År 1903 anträffades i norra kanten av banken intill bergbranten, som avgränsar skalbanken åt norr, 0,5 m under markytan ett människoskelett i stående ställning, helt täckt av skal samt omgivet av en tunn, mörk fet rand.”

Johan Ahlin, arkeolog

Rester av en multnad kropp

Den mörka, feta randen Karl Ahl har iakttagit är resterna av en förmultnad människokropp som lämnat spår efter sig. Arkeologer som gräver ut gravfält och gravar iakttar ofta mörkfärgningar och fet jord, vilket alltså är resterna efter kroppen. Karl Ahl uppfattade det som att kroppen begravts stående, då kraniet hittades högst upp. Förmodligen är kroppen är begravd i någon form av sittande ställning. Några årtusenden efter att Österödskvinnan dött finns det flera exempel på att människor begravdes sittande på huk, förmodligen hopbundna sittande och sedan placerad i en grop.

Lång och krokig väg till Stadsmuseets samlingar

Det skulle dröja till 1933 innan arkeolog Johan Ahlin gjorde slag i saken och grävde fram skelettet. Benen visade sig ligga i oordning, en del var avbrutna och skallen var söndertrampad. Ahlin tog tillvara alla ben, förpackade dem med omsorg och skickade dem till Göteborgs arkeologiska museum (som blev en del av Göteborgs stadsmuseum 1993). Trots att benen var illa tilltygade var de välbevarade och skelettet någorlunda komplett.

Benen visade sig ligga i oordning, en del var avbrutna och skallen var söndertrampad.

Många år förflöt återigen och i slutet av 1940-talet skickades benen till Anatomiska institutionen i Lund för att bli mer noggrant undersökta. Någon undersökning blev emellertid aldrig av, utan benen blev liggande i ett magasin utanför Lund. Arkeologiska museet i Göteborg gjorde långt senare ett försök att spåra de försvunna benen, men utan resultat. Det skulle dröja ända till 2007 innan benen hittades av forskarna Torbjörn Ahlström från Lunds universitet och arkeologen Karl-Göran Sjögren från Göteborgs universitet, som då sökte efter underlag till sin forskning kring strontiumisotoper i människoben. Denna typ av analys kan berätta var en individ har vuxit upp och eventuellt förflyttat sig. Gemensamt började de jobba med gåtan om Österödsfyndet. De identifierade benen som nu kunde återlämnas till Göteborgs stadsmuseum.

Skelettets huvud var söndertrampat när det grävdes fram ur en skalbank avsedd för hönsfodertillverkning. Idag finns det på Göteborgs stadsmuseum. Foto: Karolina Kegel

Vem var Österödskvinnan?

Så vad vet vi idag om skelettet som låg gömt i en skalbank, nedanför en klippa i Bohuslän i tusentals år – och som grävdes upp och glömdes bort igen i nära 100 år? Kol-14-analyser visar att skelettet är omkring 10.000 år gammalt, och alltså ett av de äldsta fynden av ett såpass komplett skelett som gjorts i norden från mesolitisk tid. Osteologen Torbjörn Ahlström har gjort en grundlig analys av skelettet och kommit fram till att det rör sig om en kvinna. Främst tittar man på bäckenet, ögonbrynsbågar och formen på ögonhålan, för att ta reda på könet. Kvinnan, som numera kallas Österödskvinnan på grund av att det var här hon hittades, har varit förhållandevis lång, cirka 170 centimeter, och frisk för sin ålder.

Österödskvinnan var omkring 70 år när hon dog och begravdes vid klippan i Bohuslän.

Österödskvinnans skelett är nästan helt komplett. Foto: Else-Britt Filipsson, Göteborgs stadsmuseum

Hennes ben uppvisar visserligen en del tecken på förslitningar och artros men detta tolkas som normala ålderskrämpor. Förmodligen har hon haft en viss nackstelhet och även sviter efter benhinneinflammation. Ett isotopprov från en framtand visar att hon troligen vuxit upp i inlandet och inte så nära havet som hennes grav indikerar. Hon verkar ha ätit både marin kost och föda från inlandet. Hon kan ha rört sig i ett område där det var mest gynnsamt att hitta förda efter säsong. Österödskvinnan var omkring 70 år när hon dog och begravdes vid klippan i Bohuslän.

En forntida skärgårdsö som begravningsplats

Platsen där Österödskvinnan hittades, idag fornlämning nr 413:2 i Bro socken, utgörs ännu av en skalbank. För 10.000 år sedan var havsytan 40 meter högre än idag på grund av tyngden från inlandsisen, så när kvinnan levde var denna plats en ö i den bohuslänska yttre skärgården. Förmodligen fanns här inte så mycket växtlighet, utan var en kal ö. Människor levde på fiske, jakt, nötter och rötter och tog sig förmodligen runt med någon typ av båt i skärgården. Här begravdes hon, på ett skyddat ställe på östra sidan av ön, med en bergssida tätt i väster. Varför och hur Österödskvinnan dog är emellertid fortfarande höljt i dunkel.

Österödskvinnan visades på Göteborgs stadsmuseum 5 nov 2023–30 april 2024, som en del i den permanenta utställningen Spåren talar. Det var första (och kanske enda) gången hon visats för publik.