Visst ser den ut som något från en lekplats, eller som en godisautomat?
Väldigt plastig är den i alla fall, knallgrön och med stora, tydliga olikfärgade knappar.
Men för den som åkte spårvagn i Göteborg under 1990-talet kan automaten
väcka både nostalgiska och skräckfyllda minnen.
Spårvagnar och Göteborg hör ihop. Men så har det inte alltid varit. Visst har det funnits spårvagnar i Göteborg sedan 1870-talet, först hästdragna sedan elektriska, men det var inte så värst typiskt för just Göteborg. I mitten av 1900-talet hade tretton svenska städer spårvagn. Sedan trillade de ifrån en efter en. Från och med 1970-talet återstod bara Norrköping, Stockholm och Lidingö och så Göteborg med förlängning ut till Mölndal. Av dessa var det bara Göteborg som valde att ha spårvagnen som ryggrad i kollektivtrafiken.
Ett irritationsmoment har naturligtvis alltid varit betalningen. Hur mycket? Och hur?
Göteborgs spårvagnar har sedan dess varit en källa till glädje och frustration. Hur en folkomröstning om spårvagnens vara eller inte vara skulle sluta är inte gott att veta. Skulle de vinna, som vill bli av med det långsamma, ålderdomliga och platskrävande spårvagnsnätet, eller de som inte kan tänka sig ett Göteborg utan sina vackra och praktiska spårvagnar? Ett irritationsmoment har naturligtvis alltid varit betalningen. Hur mycket? Och hur?
Från 1990-talet till 2010 användes de här halvautomatiska biljettautomaterna, där resenären stämplade så kallade hundrakort.
Foto: Kristin Lidell
Den gröna biljettautomaten fanns på Göteborgs spårvagnar från början av 1990-talet till 2010. Automaterna innebar att den som ville åka inte längre behöva köpa biljett av föraren eller en konduktör. Passagerarna som klev ombord hade istället små pappkort i handen. Det fanns olika modeller, men de som fick ett eget namn var hundrakorten. De var matade med hundra kronor, som räckte till ett antal resor. Du steg ombord, stämplade ditt kort och så var saken klar.
Om du förstod hur du skulle göra alltså. För hur enkel den än ser ut med sina övertydliga, färgglada knappar, så var den tillräckligt komplicerad för att skrämma förstagångsåkaren. Trycka först och sätta ner kortet sedan? Sätta ner kortet först och trycka sedan? Trycka på 1:an, eller 2:an, eller 3:an? Och så det mest komplicerade av allt. Hundrakorten gick aldrig jämnt ut. Det blev alltid en rest på 3:75 eller så kvar. När du köpt ett nytt kort skulle du först förbruka det sista på det gamla kortet och sedan komplettera med det nya, och hur det skulle gå till var det nog många göteborgare som aldrig lärde sig.