MED LIS HELLSTRÖM SVENINGSON, UTSTÄLLNINGSSKRIBENT
Varför uppstod så många fria grupper på just 1960- och 70-talet?
Utställningen FRISPEL är ett bra exempel på att scenkonsten och konsten alltid är beroende av sin egen tid och den politiska utvecklingen. 1960-talet genomsyrades av stora politiska samhällsomvandlingar, världen vidgades och folk gick samman och agiterade, det låg i tiden. Detta fångade teaterfolket upp. Man reagerade mot den traditionella teatern som man ansåg hade gått i stå och mest reproducerade välkända pjäser utan någon tydlig konstnärlig linje.
På vilket sätt förvandlades scenkonsten 1960–2000?
Förvandlingen ägde rum på flera fronter, man sökte sig bort från klassikerna och hämtade istället material och inspiration i världen runtomkring. Det handlade inte bara om fria grupper, även inom institutionerna fanns det grupper som ville något annat, som vi berättar om i utställningen. ”Gruppteatern” uppstod på Stadsteatern till exempel, ett kollektivt initiativ som gav ensemblen inflytande över teaterprocessen. Förnyelsen skapade ett nytt tilltal, scenkonstnärerna ville nå ny publik. De flyttade ut till alternativa scener utanför institutionerna och spelade till och med på gator och torg. Kulturpropositionen 1974 fick också stort politiskt genomslag, den fastslog: mer kultur åt alla! Det blev viktigt inom scenkonsten. I Välfärdssverige byggdes det samtidigt fritidsgårdar runt om i staden, även i nya ytterområden, med personal, lokaler och pengar som hade möjlighet att köpa in scenkonst. Skolor och förskolor hade också möjlighet att köpa in kultur. Men vänstervågen klingade av och under 1980-talet märktes det inom scenkonsten, även om det fortfarande uppstod nya grupper. Hos dansen tog en stark, konstnärlig utveckling fart. Den blommade ut som mest under 1990-talet då Göteborg fick många fria dansare, koreografer och dansgrupper.
Du har själv egna erfarenheter från scenkonstvärlden, och deltog bland annat i Tältprojektet, beskriv tiden?
Jag har ett eget förflutet inom teatern, dansen och amatörteatern. När Tältprojektet (en stor musik- och teaterföreställning som turnerade i hela Sverige 1977) brakade loss tillhörde jag den lokala arbetskommittén i Västerås och jobbade med att sprida information om projektet. Så när Tältprojektet kom till stan stod jag och mina vänner och tog emot dem, vi lastade av och byggde tältet. Sven Wollter och jag drog många tunga gradänger tillsammans. Jag kan fortfarande bli uppfylld av minnet av den tiden. Det fanns en fart och fläkt, energi och rikedom – allt var möjligt! Man trodde kanske inte att scenkonsten skulle förändra världen – men att den hade sin självklara plats i världen. Att man kunde uttrycka något.
Hur ser villkoren ut för de fria scenkonstutövarna idag?
Det fria scenkonstfältet är så brett och skiktat idag. Det är mycket större och genomslagskraften är mycket ojämnare. Flera av de fria grupper som har överlevt har nästan blivit institutionaliserade men med väldigt mycket mindre medel. Man kämpar mer för sin krassa överlevnad och ibland uppstår konstnärligt starka bloss. Hela konstfältet har betydligt svårare ekonomiska villkor idag, det gäller även Operan och Stadsteatern.