MED ANDERS MELANDER, NATIONALTEATERN
I utställningen FRISPEL visas ett hundratal föreställningsbilder från tiden 1960-2000. Däribland en arkivbild från Nationalteatern föreställande en halvnaken kille med ett plakat med texten ”Jag protesterar”. Vad protesterar han emot och varför är han naken? Vi ställde frågorna, och en hel drös andra, till Anders Melander, medlem och låtskrivare i Nationalteatern.
Vad protesterar killen på bilden emot?
Bilden kommer från vår första ungdomsföreställning 1970 ”Lev hårt – dö ung” och temat var tonårsindustrin. I en scen kraschar huvudpersonen och strippar av sig alla sina modekläder och tar fram skylten ”Jag protesterar” – och det fick vi alltid garv på. ”Stoppa världen, jag vill hoppa av, jag vill inte vara med om det här längre” – ungefär. Vår publik var kids på 14-15 år, och de demonstrerade inte med plakat, det var de vuxna som gjorde det på den tiden. Men de kände igen grejen med plakat och tyckte det var roligt. Framförallt tyckte de att det var roligt att killen var nästan naken. Därför gick den där scenen alltid hem.
Vill du berätta om hur pjäsen kom till?
På den tiden var vi i Nationalteatern nyinflyttade till Göteborg från Lund och våra pjäser var alldeles för akademiska för den ungdomspubliken som vi skulle spela för. Därför var vi tvungna att börja göra nya pjäser på andra sätt. ”Lev hårt – dö ung” var den första vi gjorde specifikt för ungdomar, en ”rockpjäs” som kom till hösten 1970. Föreställningen skulle innehålla mycket musik och väldigt korta scener och handlade om Hakka-Pelle, en ung kille som möter en rätt rå tonårsindustri.
Om Nationalteatern skulle funnits idag, vad skulle ni gjort för föreställning om vår samtid?
Nu tänker jag slingra mig. Det 60- och 70-tal Nationalteatern växte fram ur, var en tidsperiod som präglades av svartvita konflikter. Allt var för eller emot – Vietnamkriget och apartheid i Sydafrika till exempel. Det fanns en stor vänstervåg så därför var det inga problem för oss att på en miljon olika sätt formulera ett vänsterbudskap. Det var snarare självklart. Det vimlade av vänsterradikala människor överallt. Den till höger som tyckte att det fanns en vänstervridning på den tiden – hade rätt. Men vänstervågen berodde på Vietnam, Sydafrika, gruvstrejken och andra enormt medvetandegörande processer. Den problematik som finns i samtiden idag, den är kanske också svartvit, men den är destruktiv. Idag består det svartvita av invandrarhat och klimatskepticism, det är ingen positiv grogrund för att gå ut och predika kollektivism och radikal omvändelse. Nu är det nästan som på 50-talet under atombombshotet, mycket rädsla och privat hat.
Saknar du kollektivismen och vänstervågen på 1970-talet?
Det är ju ingen idé att sitta här och vara nostalgisk. Man måste se på det historiskt, att det fanns förutsättningar för det som kallades för 68-revolutionen. När den energin var uttömd på slutet av 70-talet, då kom yuppi-eran och då skulle alla syssla med kroppen, gå på gym och klippa aktier. De historiska förutsättningarna styr vilka översvämningar det blir. Detta var en unik översvämning, vi var en efterkrigstidsgeneration med fri uppfostran som vågade ta för oss. Samtidigt såg vi ruttenheten i Vietnamkriget och vissa bankers agerande. De förutsättningarna går inte att upprepa. Idag finns en överlevnadsångest och ett privat hat, det hade inte funkat som klangbotten. Jag tycker att de som idag försöker jobba i en samhällskritisk teater eller gatuteater har väldigt mycket emot sig. I vilken utsträckning är människor idag benägna att engagera sig och gå ut på gatorna? Ingen alls. Det finns ingen grogrund för sådana massrörelser som växte fram på 60- och 70-talet. Nu låter jag väldigt svart, men det är nog svaret på att Nationalteatern var väldigt mycket en produkt av den här tiden och viljan att göra något. De som idag vill göra någonting, de gör nog inte teater.
Mer om Nationalteatern och fler föreställningsbilder från Göteborgs fria scenkonströrelse kan du se i utställningen FRISPEL.