Det svenska Ostindiska kompaniet grundades 1731 för att bedriva handel med Östasien. Kompaniet huserade bland annat i ostindiska huset, där Göteborgs stadsmuseum ligger idag. Det här är berättelsen om hur miljontals porslinsdelar från Kina nådde Sverige – och hur Göteborg blev känt för sitt smuggelte.
Den 23 januari 1733 står Colin Campbell på däck på fregatten Fredericus Rex Sueciae. Skeppet har nyligen lämnat Kanton efter att ha köpt te, porslin, siden och andra varor som ska hem till Göteborg. Fredericus är den första ostindiefararen som skickats till Kina från det nybildade svenska Ostindiska kompaniet, och Campbell är en av kompaniets grundare. Just den här dagen ser han sju holländska skepp dyka upp i horisonten. De befinner sig i Sundasundet mellan Java och Sumatra i Indonesien, ett område som på den tiden kontrollerades av holländare.
Tavla av Colin Campell. Tillsammans med Heinrich König och Frans Bedoire grundade han Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) den 14 juni 1731. Försedd med fullmakt som den svenske kungens sändebud till kejsaren av Kina, ledde han Compagniets första resa (1732-33). Tavlan finns i Göteborgs stadsmuseums samlingar.
Några dagar senare kommer en holländsk kapten ombord på skeppet och ger order om att de ska följa med till Batavia (dagens Jakarta) där deras pass och papper ska granskas. Efter flera dagar i staden får Campbell träffa guvernören, som säger att ett misstag skett. Nu får Campbell brått och i sin dagbok skriver han att det är bäst att snabbt ge sig av hemåt.
Under återfärden från Kanton lät Campell förstöra sin resejournal för att inte affärshemligheter skulle falla i holländarnas händer. 1986 lyckades emellertid Göteborgs historiska museum förvärva en hittills okänd egenhändig rekonstruktion av dagboken som Campbell fullbordade efter hemkomsten till Göteborg. Här skildras i detalj den äventyrliga resans besvärligheter, till stor del orsakade av den försupne kaptenens försummelser. Dessutom ger den stora foliovolymen på 287 sidor ovärderliga uppgifter om affärstransaktioner i Kanton, såsom tillgång och priser på te, siden och porslin.
Dagbok förd av Colin Campbell år 1732 till 1733 på resa med skeppet Fredericus Rex Sueciae, mellan Göteborg och Kanton och under återresan till Göteborg. Dagboken finns i Göteborgs stadsmuseums arkiv.
Colin Campell och Fredericus Rex Sueciae når Göteborgs hamn den 27 augusti 1733, efter en 18 månader lång resa. I lasten finns en blandning av olika ostindiska varor. Siden, te, porslin, tutanego (zink), pärlemor och medicinalväxter. Varorna såldes på auktion i Göteborg och sägs ha inbringat 900 000 daler silvermynt. Omräknat till dagens penningvärde blir det hela 185 093 521 kronor, enligt konsumentprisindex.
Fartygsmodell från 1780-90-talet av skeppet Göteheborg II, en av tre ostindiefarare som byggdes i Göteborg. Modellen visas i utställningen 1700-talets Göteborg på Stadsmuseet. Skeppet Götheborg II byggdes i Majorna och sjösattes 20 oktober 1786. Första resan gick till Kina 2 februari 1788. På sin tredje resa förliste hon utanför Kapstaden den 8 mars 1796. Skeppsklockan blev stulen vid vraket men återfanns senare och donerades till Sjöfartsmuseet Akvariet, där den idag visas i utställningen Hav av historier. Foto: Anna Danielsson
Ostindiska kompanier hade funnits i Europa sedan 1600-talets början. Handel bedrevs med både Kina och Indien och de stora varorna var bland andra kryddor, te, siden och andra tyger. När det svenska kompaniet startade 1731 hade alltså handeln med Asien pågått i över 100 år. Det Svenska Ostindiska kompaniet upplöstes 1813. Däremellan skickade de 132 skepp, så kallade Ostindiefarare, till Asien.
Handelskompanier som dessa var de första egentliga aktiebolagen. Flera personer gick samman för att samla kapital till fartyg, resa och varor. Sedan delade man vinsterna efter försäljning. De som fick det kungliga privilegiet (oktroj) för ett svenskt kompani var Heinrich König & Co. Privilegiet utfärdades 14 juni 1731 och gällde i 15 år. Privilegiet innebar att kompaniet hade ensamrätt på all svensk handel öster om Godahoppsudden.
De som låg bakom handelskompaniet var troligtvis skotten Colin Campbell och göteborgaren Niclas Sahlgren. De var också några av kompaniets första direktörer. Campbell ansökte och fick svenskt medborgarskap och adelskap 14 juni 1731. Hade erfarenheter från den engelska flottan, EIC och det belgiska Ostendekompaniet. Troligtvis hade de båda träffats tidigare då Sahlgren reste i Europa.
Dampotta i ostindiskt porslin. Föremålet visas i utställningen 1700-talets Göteborg. Foto: Göteborgs stadsmuseum.
Många kanske tänker på porslin och siden när de hör svenska Ostindiska kompaniet – och visst importerades det. Det har beräknats att kompaniet tog in mellan 30–50 miljoner porslinsdelar. En hel del av detta hamnade i Sverige, även om det är oklart hur så stora mängder kunde spridas. Siden var viktigt fram till 1740-talet då importen förbjöds av staten.
Tekök med kanna och bricka, som har tillhört Niklas Sahlgren. Kinesiskt emaljarbete, 1700-tal. Föremålet visas i utställningen 1700-talets Göteborg. Foto: Göteborgs stadsmuseum.
Men redan tidigt på 1730–40-talen blev lasterna alltmer koncentrerade kring teet. Te och porslin fördes hem tillsammans på skeppen. De utgjorde en helhet som gjorde packningen lättare och bättre. Porslinet avgav ingen lukt eller smak som kunde förorena teet. Dessutom var tyngden perfekt ballast på skeppen.
Svenska ostindiska kompaniet importerade omkring 25–35 procent av allt te i Europa mellan åren 1730–1790
Från 1750-talet och framåt återexporterades minst 90 procent av godset till andra länder. Framför allt teet, som stod för runt 90 procent av värdet i kompaniets import, återexporterades. Tillsammans med det danska ostindiska kompaniet DAC importerade svenska ostindiska kompaniet ungefär 25–35 procent av allt te i Europa mellan 1730–1790. Under det bästa året i SOIC:s historia (1782) stod deras reexporterade gods för så mycket som 77 procent av Sveriges totala export.
Allt detta te, vart tog det vägen? Jo, genom olika hamnar i Europa nådde det mesta slutligen Storbritannien där det smugglades in. Bolagets direktörer kunde uppenbarligen inte smuggla teet direkt till England eller Skottland, så det såldes på offentliga auktioner. Det exporterades sedan till hamnar främst i Holland där teet transporterades illegalt till Storbritannien. Men det förekom också en direkt illegal handel mellan Göteborg och Skottland. Där såldes det insmugglade teet öppet och marknadsfördes till och med som “Gothenburg tea” i tidningarna.
Denna handel pågick fram till 1780-talet. Då fick den brittiska regeringen nog av det svenska smuggelteet. 1784 sänkte man skatterna på te dramatiskt genom ”The Commutation Act”. Det gjorde att marknaden för det svenska företaget försvann. Då handelskompaniet var så specialiserat på just tehandeln så började företaget förlora pengar direkt, för att till slut upplösas 1813. Det sista skeppet att ankom till Göteborg 1806.
Ostindiefarare i sydkinesiska sjön. Olja på duk, 1780-tal. Tavlan visas i utställningen 1700-talets Göteborg. Foto: Charlotta Gavelin.
Det har beräknats att kompaniet sysselsatte cirka 430 årsarbetare i snitt under åren de skickade ut ostindiefarare. Bland sjömännen var 160 göteborgare sysselsatta på ostindiska kompaniet. Det är fler än som arbetade i livsmedelsindustrin på 1700-talet, men färre än textilindustrin som sysselsatte fyra gånger fler under samma period. För Göteborgs befolkning var kompaniet inte så ekonomiskt betydande som annan handel och tillverkning. Sillindustrin var betydligt större. Däremot blev direktörerna för kompaniet snabbt rika på tehandeln. Några av dem skänkte stora summor till staden som idag kan ses på Sahlgrenska sjukhuset, från grundaren Niclas Sahlgren, och Chalmers tekniska högskola, från direktören William Chalmers.
1700-talets Göteborg sjuder av liv och influenser från hela världen. Te, siden och ostindiskt porslin skeppades in till Göteborg och såldes på auktion i Ostindiska huset där Stadsmuseet huserar idag.