Om en samling medelålders herrar och en artonårings brev

Tre handskrivna sidor på linjerat papper, inget kuvert. Uppenbarligen ett original. Daterat 14 oktober 1906. Undertecknat Daniel Andersson. Placerat mellan sidorna i en bok om tobak, utgiven 1939. På bokens förstasida en dedikation: Till Daniel från hans verkligt tillgivne vän Hugo. Vad är nu detta?

Boken hör till ett privatarkiv som Göteborgs stadsmuseum tagit emot 2010 och som nu uppordnas och förtecknas. Arkivet tillhörde Erik Hemlin, en 1900-talsman i Göteborg som bland annat grundade Göteborgs Teaterhistoriska museum. Hans son hette Daniel och det är till honom boken om tobakens skadeverkningar har skänkts, av ingen mindre än Hugo Alfvén. Men Daniel Hemlin föddes 1922. Så vem är den Daniel som 1906 skrev brevet som ligger i boken – och hur hamnade det där?

Svaret är inte helt uppenbart och sökandet efter gåtans lösning går genom ett antal män som under 1900-talets första hälft var aktiva och inflytelserika i Sveriges kulturliv. Ett par av dem har letat sig in i den kulturkanon som togs fram härom året. Flera av dem har hållit Daniel Anderssons brev i sina händer och alla trivdes de väldigt bra i Dalarna.

Det hela börjar där, med Daniel Andersson som för 120 år sedan sitter och skriver i ett torp kallat Mårtenstorp, i Grangärdes socken, södra Dalarna. Han riktar sig till en man vid namn Karl Erik Forsslund, och han inleder så här:

Tack för brevet från i våras och tack för all sol och värme det innehöll! Ville nu rådfråga Er i en litet kinkig sak. Får jag det?

Daniel Andersson är då arton år gammal, född och uppvuxen i trakten och det han helst vill ägna sig åt i livet är att skriva. Han vänder sig till en känd författare för råd – kanske känner han på sig att berömmelse väntar. Men vad ingen vet är han bara har fjorton år kvar att leva.

Daniel ”Dan” Andersson

Poeten och proletärförfattaren Daniel – Dan – Andersson föddes 1888 i Skattlösberg, en by i närheten av Ludvika. Han hade tre bröder och två systrar varav en dog som spädbarn. Familjens sammanhållning var tät och pappan sträng. Dan visade tidigt prov på begåvning. När han var fjorton år gammal skickades han på egen hand till Amerika för att ta reda på om det var värt att följa släktingar i spåren och utvandra. Han visade ingen stor entusiasm för det stora landet och familjen bestämde sig för att stanna i Sverige, i finnbygderna i Dalarna där de hade sin bakgrund. I fjortonårsåldern får Dan sin första text publicerad i Bergslagsposten och så fortsätter det, även om – vilket framgår i brevet – det är si och så med betalningen. Han försörjer sig på diverse ströjobb, flyttar runt till olika platser och skriver vidare.

Vintern 1914–15 går han på folkhögskola i Brunnsvik, startad av bland andra Karl Erik Forsslund. Då har Dan Andersson precis debuterat med sin första diktsamling ”Kolarhistorier”. Vintern 1917 bor han i Göteborg och skriver bland annat för tidningen Ny Tid. Han blir uppmärksammad, ger ut ytterligare en diktsamling, berömmelsen växer, han gifter sig och väntar barn. Då inträffar katastrofen – 1920 tar han in på sitt favorithotell i Stockholm en kväll när de nyss sanerat sängarna från ohyra med gift. Medlet har inte vädrat ut tillräckligt och Dan Andersson dör i sömnen, trettiotvå år gammal.

Sådan är historien om Dan Andersson i mycket korta drag. Nu ställs han åt sidan i den här berättelsen, som handlar om hur hans brev kommit att färdas från Mårtenstorp till Göteborg och om kulturmännen längs vägen. Vi fortsätter med mottagaren Karl Erik Forsslund, vem var han och vad kan han ha gjort med brevet?

Arbetareföreningens hus med redaktionen till Ny tid, Göteborg 1922.

Karl Erik Forsslund – dåtidens influencer

Karl Erik Forsslund var runt sekelskiftet 1900 en i Sverige välkänd författare och kanske lite av vad vi idag skulle kalla influencer. Han var en naturromantiker som studerade i Uppsala och sen flyttade till en gård i Dalarna, som han och hans fru Sofia, kallad Fejan, fått av Sofias pappa. Karl Erik beskrev deras ”naturliga liv” i sina populära böcker om ”Storgården” – en serie som fick stor betydelse för hembygdsrörelsen och den nationella ungdomsrörelsen i 1900-talets början. Forsslunds dikter, romaner och beskrivningar av natur och kultur i trakten bidrog också till att landskapet Dalarna vid tiden kom att bli betraktat som ”Sveriges hjärta”.

I början av sin bana var Forsslund även engagerad för arbetarrörelsens sak. Han hade radikala tankar om bildning och pedagogik och grundade tillsammans med två andra personer folkhögskolan i Brunnsvik, där han också undervisade. Skolan startade 1906 och finns med i Sveriges kulturkanon från 2025, som landets första folkrörelsedrivna folkhögskola. Den utvecklades i samarbete med den växande arbetarrörelsen och Forsslund bidrog med stöd och kontaktnät åt en yngre generation av arbetardiktare – av vilka Dan Andersson kom att bli den mest kände.

Vi vet inte om, och i så fall vad, Forsslund svarade på brevet från 1906 (Andersson var inte känd för att ha ordning på sina papper…). Först ett antal år senare tycks de ha återupptagit kontakten. I Karl Erik Forsslunds arkiv, som förvaras på Nordiska museet, finns trettiosju brev som han fått av Dan Andersson mellan 1913 och 1920. Men just detta har inte hittat dit.

En typisk symbol för Dalarna i Göteborgs Stadsmuseums magasin: Dalahäst från tidigt 1900-tal.

Målaren Gustaf Ankarcrona och tonsättaren Hugo Alfvén

En annan av grundarna till Brunnsviks folkhögskola var Gustaf Ankarcrona. Här har vi ytterligare en man som hittat hem i Dalarna – efter att ha sett en allmogegrupp i sockenkläder från Leksand – och gjort vad han kunnat för att bidra till bilden av landskapet som ”ett svenskt ideal”. Han var målare, hade studerat i Tyskland, men övergick med stor entusiasm till hembygdsvård – han samlade in föremål, ordnade utställningar och undervisning och tog initiativ till Dalarnas hembygdsförbund. Han lät bygga en gård av gamla timmerhus. Han engagerade sig i ungdomsrörelsen och för nykterhet. Han var vän med Karl Erik Forsslund. Hade han med vårt brev att göra? Det får vi se.

Hugo Alfvén kände både Forsslund och Ankarcrona. Den mycket berömde musikern och tonsättaren var alltså den som skänkte bort boken som brevet låg i när det hittades på museet. Det gjorde han år 1941, långt efter Dan Anderssons död. Boken heter ”Den heliga plantan tobakens undergörande verkningar i vetenskapens och historiens ljus” och gavs ut 1939. Författaren var inte heller okänd i sin samtid. Han hade tagit sig namnet Are Waerland och var ytterligare en tidig influencer skulle man kunna säga, eller ”Nordens störste hälsoförkunnare” som han kallas i en biografi. Han propagerade för frisksport, råkost och kruska och menade att sjukdomar kan botas genom livsstilsförändringar. Han bodde inte i Dalarna.

Alfvéns och Forsslunds vänskap utspelade sig kring sekelskiftet 1900, då de umgicks en hel del efter att ha lärt känna varandra i studentkretsarna i Stockholm. Alfvén tonsatte ett par av Forsslunds dikter och inspirerades av vännen att bosätta sig i Dalarna. Sen verkar de ha tröttnat på varandra och någon gång före 1910 gick de skilda vägar. Hade Dan Anderssons brev redan då hamnat i Hugo Alfvéns händer?

Halvt på skämt?

Hursomhelst bestämmer sig Hugo Alfvén för att ge bort Waerlunds bok till en ung man i sin vänkrets. Kanske för att halvt på skämt, halvt på allvar inspirera denne artonåring att inte bli som han själv, som är mycket förtjust i både tobak och alkohol (boken gör upp med myten om att tobak är nyttigt). Men kan han också ha bestämt sig för att mellan sidorna stoppa in ett kulturhistoriskt värdefullt brev (utan att tala om det)? Varför i all sin dar då, kan man undra. En blinkning från en artonårig Daniel till en annan?

Till Daniel från hans verkligt tillgivne vän Hugo Alfvén skriver han, den 12:e augusti 1941. Daniel Hemlin hör hemma i Göteborg, tillsammans med sina föräldrar Erik och Gertrud. Erik Hemlin är en driftig man i staden, chef över Chalmers bibliotek, blivande grundare av ett teaterhistoriskt museum och bekant med de flesta i Göteborgs kulturintresserade borgerlighet – tillika, sedan ett antal år, god vän med Hugo. Framför allt umgås de i trakten av Leksand i Dalarna där de båda har en bostad, men det händer också att Alfvén hälsar på hemma hos Hemlins när han passerar Göteborg på någon turné. Hemlin är en stor entusiast av Alfvén och kommer så småningom att stoppa kompositören från att bränna upp sitt arkiv av noter och manuskript, och medverka till att det tas om hand av Uppsala universitetsbibliotek. (Även Hugo Alfvén har för övrigt fått ta plats i Sveriges nyinstiftade kulturkanon, genom sitt verk Midsommarvaka från 1903.)

Alltså får Daniel Hemlin boken av Alfvén i augusti 1941och ett par dagar därefter dör Karl Erik Forsslund – två händelser som förmodligen inte har något som helst med varandra att göra. Men faktum är att Forsslund skulle, medan han fortfarande levde, ha kunnat skaffa boken, stoppa in brevet och skicka ett paket till sin förlorade vän Hugo Alfvén. Fast låter inte det lite väl otroligt?

Daniel Hemlin är kanske inte jätteintresserad av presenten från gubben i sjuttioårsåldern. I varje fall tycks han ha låtit sin pappa behålla boken i sin samling, för där ligger den när Göteborgs stadsmuseum får ta emot Erik Hemlins arkiv av hans barnbarn år 2010. Först 2026 blir arkivet uppordnat, och då sidorna i boken bläddras igenom dyker brevet upp ur gömmorna.

Kan Erik Hemlin ha placerat det där, hur han nu skulle ha kommit över brevet? (Han var i och för sig en man som var bra på att komma över saker – han lyckades få folk att skänka tillräckligt för att skapa ett helt museum). Det verkar dock osannolikt att den ordningsamme och kulturälskande biblioteksmannen skulle ha låtit ett brev skrivet av Dan Andersson år 1906 bli liggande i en bok bland andra i en trave…

Gåvan från Hugo Alfvén till Daniel Hemlin.

Biografin om Dan Andersson

Nu är det dags att låta en nutida man få kasta ljus över historien, nämligen Nils Holmdahl som har skrivit en biografi om Dan Andersson och själv har ett arkiv med brev till och från honom. När Nils får frågan om vårt brev kan han efter lite efterforskning berätta att det faktiskt har varit publicerat förut – i en avhandling om Dan Andersson från 1950. Den är skriven av en litteraturvetare på Göteborgs Universitet vid namn Eric Uhlin. På sidan 91 i den tjocka boken går brevet att läsa i sin helhet, tillsammans med Uhlins analys om vad det kan säga om Anderssons liv och författarskap. Frågan om hur Uhlin fått tag i brevet besvaras i en not:

Brevet till Forsslund 1906 har ställts till författarens förfogande av överbibliotekarie E. Hemlin, Göteborg, som påträffat det vid katalogisering av Gustaf Ankarcronas bibliotek, Holen, Tällberg.

Det är alltså Hemlin som varit i farten trots allt. Han tyckte tydligen att även Ankarcronas arkiv behövde tillsyn och, ja, tog hand om Dan Andersson brev (som Ankarcrona förmodligen hade fått, lånat eller tagit av Forsslund), lånade ut det till Erik Uhlin, fick tillbaka det, la det i boken om tobak och… glömde bort det?

Nu har det äntligen hittat ut i offentligheten igen. Och orden från artonårige Daniel Andersson i Mårtenstorp ska strax få avsluta den här texten. Det är stor kontrast mellan hans levnadsvillkor och de uppburna kulturmännens. Man kan undra hur de såg på poetens verk. De var liksom Andersson konstnärer och kulturutövare men de hade mer makt och möjlighet att påverka och genom sina positioner gavs de ofta tolkningsföreträde.

De inflytelserika männen i Dalarna ville bevara det lokala kulturarv de såg som viktigt och värdefullt och bidrog till det på olika sätt. De drevs också – även Waerland – i olika grad av de strömningar som under 1930-talet flöt genom Europa, där kulturarv, hembygd och nation kopplades samman med identitet och med en särprägel som sågs som ursprunglig och statisk. Där vissa räknades som hemmahörande och andra inte.

Faktum är att även Dan Andersson genom att välja att skriva vidare också fick stor påverkan på många människor, och hans bidrag till kulturarvet är levande.