100 år med kungsladugårds egnahemsförening

Anade Albert Lilienberg vilken fullträff han fick in när han ritade stadsplanen över Kungsladugård? Göteborgs forna stadsarkitekt borde känna sig nöjd över områdets långa popularitet och attraktionskraft. Bra stadsbyggnad med frodig grönska, god byggnadskultur och flitig spårvagnstrafik har lagt grunden till det omtyckta området i västra Göteborg.

Omväxling för nyfiket öga

Tjugotalets stilideal har fortsatt att locka folk till Kungsladugård som främst bjuder på radhus av engelsk typ och trävillor med tillhörande trädgårdar, men också gedigna stiftelsehus i sten. Resultatet av dåtidens filantropiska byggande som riktades till sjöfolk. Wilhelm Lundgrens stiftelse finansierades av redaränkan Martina Lundgren på Trans Atlantic. Broströmsstiftelsen byggdes på uppdrag av arvingar till Broströmsrederiet. I området finns också en tegelbyggnad för andra fattiga, ”Pauvres honteux” betald av Julius Lindströmstiftelsen. Hållbart byggande av god kvalitet med omsorg om detaljer har lönat sig i hundra år. Gatorna slingrar sig fram i den delvis kuperade terrängen och skapar omväxling för ett nyfiket öga. Trädgårdarnas prunkande grönska ramas in av naturstensmurar, häckar och staket. Det finns bilar, men cyklister och barnvagnar har inga problem att ta sig fram. Skolbarn kan själva promenera till Kungsladugårdsskolan, om de bor på rätt sida av spårvagnsspåren.

Äppelmos och krusbärskräm

100 år är både en lång tid och en kort tid. Jämför vi med när de första människorna för 10 000 år sedan slog sig ner ett stenkast från Kungsladugård, är det är inte mycket att yvas över. Om Sandarnakulturens folk vet vi att de använde flintredskap och livnärde sig på jakt och fiske. Idag kan områdets hungriga enkelt ta sig till Ica Toppen och Effkå för att handla allt de behöver till middagen. Samtidigt är hemmaodling fortfarande populärt. Äppelträd som planterades för ett sekel sedan bär ännu frukt. Människorna som flyttade in när området var nytt, kunde sin självhushållning. Egenodlad potatis, morötter, kål och lök var en självklarhet på matbordet liksom hemkokt äppelmos och krusbärskräm. Området gav redan då möjlighet att kombinera ett lantligt liv i eget hus med stadens många arbetstillfällen. Kombinationen har fått invånarna att trivas, odla och bo kvar länge.

Konfektyr och ondulerade lockar

Systrarna Barbro och Birgitta Mathiasson flyttade med familjen till Oxhagsgatan 18 under andra världskriget. Barbro har bott på Guldheden och i Borås, men Birgitta har bott på samma adress i 80 år. Föräldrarna köpte huset av spårvägare Gustavsson för 44 000 kronor. Systrarna hade också en lillebror och hela familjen bodde i villans bottenvåning. Alla fick plats i sovrummet under natten och så hade de ett vardagsrum att umgås i samt ett finrum där barnen inte fick leka. Övervåning hyrde de ut. Upplägget att dela bostaden med andra var vanligt. Ofta hade man hyresgäst på övervåningen eller verksamhet i gatuplan. Få familjer fyllde husen själva. Systrarna berättar om dåtidens rika utbud av speceriaffärer, charkuterier, kemikalieaffärer, mjölkbutiker och Hirsemans exklusiva konfektyrförsäljning. Serviceinrättningar som strykeriet, dit familjerna fraktade sin tvätt på cykeln, finns inte längre kvar. Men skomakare och hårfriseringar har överlevt konjunkturerna, även om frisyrmodet inte längre är ondulerade lockar. Antalet butiker har minskat men grannarna är lika trevliga nu som då menar systrarna.

– Vi har otroligt bra grannar och en fin samverkan. Så fort det finns någonting att fira så firar vi, säger Birgitta och Barbro.

Fira 100 år

Ett rejält firande blir det lördagen den 26 augusti. Då bjuder Egnahemsföreningen på trädgårdsvisningar, konstutställning, arkitekturvandring, mat, musik och en möjlighet för alla att springa Kungsladugårdsloppet, 1923 meter långt. Läs mer på deras hemsida.