Har du hört att kullagret är en uppfinning från Göteborg, gjord av Svenska kullagerfabriken SKF? Riktigt så är det inte, men nog finns det en uppfinning med i historien. Och allt börjar så klart med äkta göteborgslera.
Året var 1899. Då anställde Gamlestadens väveri en ny ingenjör. Han skulle se till att textilmaskinerna fungerade ordentligt. Den nyanställde hette Sven Wingquist, och han fick det inte lätt. Fabrikens vävstolar drevs med ångmaskin. Kraften fördes från ångmaskinen till vävstolarna via långa drivaxlar. Men här tillkom ett typiskt Göteborgsproblem.
Fabriken var byggd på lera. Byggnaden rörde på sig när leran rörde på sig, och då kunde de här drivaxlarna börja kärva. I värsta fall kunde det bli sådan friktion att det började brinna. Hur skulle det här lösas? Kullager fanns det absolut, men de hjälpte inte mycket, för de var också gjorda för hus och maskindelar som stod still. Sven Wingquist funderade och funderade och till sist kom han på det.
Ett kullager och förpackning. Foto: Göteborgs stadsmuseums arkiv
Ett kullager används för att saker ska kunna vrida sig i förhållande till varandra. Till exempel ett cykelhjul runt ett nav. Grundidén är två ringar, en yttre och en inre. Mellan dem ligger så många små kulor som det får plats. När den ena ringen snurrar i förhållande till den andra så rullar kulorna och det blir väldigt lite skav och gnissel och friktion. Om inte den ena ringen börjar hamna snett vill säga. Då blir det istället väldigt mycket gnissel. Sven Wingquists lösning var att låta den yttre ringen vara välvd – som en sfär. Mellan ringarna fanns det sedan inte en utan två rader kulor bredvid varandra. Det här var det sfäriska kullagret, som kunde anpassa sig när något blev snett.
Som vanligt med nya uppfinningar så var andra kullagerfabrikörer ointresserade, men Sven Wingquist hittade finansiärer och 1907 grundades Svenska Kullagerfabriken. Och nu visade det sig att det inte bara var textilfabrikerna i Göteborg som hade problem med ostadiga underlag.
SKF fabriker på Artillerigatan, 1930-tal. Foto: Göteborgs stadsmuseums arkiv.
Inom tio år var SKF ett världsföretag med fabriker i 27 länder. Och Sven Wingquist fortsatte att vara intresserad av teknisk utveckling, så när två entusiaster ville skapa ett svenskt bilmärke så fick de genast stöd. De fick till och med ta över namnet på ett av Sven Wingquists företag – ”Volvo”, latin för ”jag vrider mig” (som en kula i ett kullager), eller varför inte ”jag rullar” (som en bil). Men det är en annan historia.