I dag är landshövdingehusen en självklar del av Göteborgs stadsbild. Men under 1900-talet ansågs många av dem vara omoderna och rivningsmogna. Hur kunde hus som en gång dömdes ut bli några av stadens mest uppskattade bostadsmiljöer? Historien handlar om rivningar, protester och en förändrad syn på vad som är värt att bevara.
Landshövdingehus på Sten Sturegatan eller Södra Vägen under rivning, 1961. Fotografier och negativ från Kamerareportage bildsamling. En del av Hjörnearkivet, Göteborgs stadsmuseum.
När det gamla skulle bort
Efter andra världskriget präglades Sverige av framtidstro. Nya bostäder skulle byggas och städerna moderniseras. Många äldre hus ansågs ha låg standard och sågs som ett hinder för utvecklingen.
Samtidigt växte kritiken mot trångboddhet och omoderna bostäder. I många landshövdingehus saknades sådant som i dag tas för givet, som egna badrum och moderna kök. För många stadsplanerare framstod rivning som den bästa lösningen.
En stad i förändring
Under 1950- och 1960-talen förändrades Göteborg snabbt. Hela kvarter revs för att ge plats åt nya bostäder, bredare vägar och moderna stadsmiljöer. På 1960-talet försvann landshövdingehus i flera stadsdelar, bland annat Haga, Landala, Annedal, Masthugget och Gårda.
För de människor som bodde där innebar förändringarna ofta att de behövde flytta när deras hem revs. Det som först kallades sanering och stadsförnyelse kom senare att beskrivas med ett annat ord: rivningsraseriet.
Landshövdingehus i Masthugget med kakelugnar under rivning på 1960-tal. Fotografier och negativ från Kamerareportage bildsamling. En del av Hjörnearkivet, Göteborgs stadsmuseum.
Protesterna tar fart
Alla välkomnade inte utvecklingen. När allt fler äldre hus och gårdsmiljöer försvann växte motståndet. Boende, föreningar och andra engagerade göteborgare började ifrågasätta rivningarna. De menade att husen inte bara var bostäder utan också bärare av stadens historia.
Under 1970-talet blev protesterna allt mer synliga. Demonstrationer, namninsamlingar och lokala initiativ bidrog till att förändra synen på de äldre stadsdelarna.
I dag är landshövdingehusen en av Göteborgs mest karaktäristiska byggnadstyper.
Går det att modernisera i stället?
Samtidigt började nya idéer ta form. Måste gamla hus rivas för att människor skulle få moderna bostäder?
I flera projekt visades att landshövdingehusen kunde rustas upp istället för att rivas. Genom att bygga om lägenheter och förbättra standarden gick det att kombinera moderna bekvämligheter med äldre arkitektur. Det blev en viktig vändpunkt. Plötsligt framstod bevarande som ett realistiskt alternativ till rivning.
Från omoderna till omistliga
Under 1970- och 1980-talen förändrades synen på landshövdingehusen i grunden. Fler hus renoverades i stället för att rivas, och kulturhistoriska värden började väga tyngre i stadsplaneringen.
I dag är landshövdingehusen en av Göteborgs mest karaktäristiska byggnadstyper. De berättar om stadens utveckling, om människorna som bott här och om hur ideal kring boende och stadsbyggnad har förändrats över tid.
Det som en gång betraktades som föråldrat har blivit en viktig del av Göteborgs identitet.
Husnallarna i Haga 1986-10-19. Fotograf Lars Söderbom. Tillhör Hjörnearkivet, Göteborgs stadsmuseum.
Landalaundersökningen
Innan kvarteren i Landala sanerades gjordes en etnologisk undersökning av människors levnadsstandard och sociala förhållanden. Fältstudien bestod av fotografier, iakttagelser och intervjuer utförda av Nanne Engelbrektsson. Det blev en värdefull dokumentation av det Göteborg som försvann.