Så här kom jag till stan

Jag är född och uppvuxen i Fagersta. Sen flyttade jag därifrån till Gamlestaden och efter det till ett rum och kök i Landala. Min fästman är född i huset och har bott här hela sitt liv. Min svärmor bor i samma svalegång. Henne träffar jag varje dag. Vi hjälps åt med barnen som är fyra och tre år gamla. Jag, barnen och min fästman som jobbar som lagerbiträde sover alla i rummet. Det finns inga andra barn i området nu. De leker alltid här på gården ensamma. Inga förbättringar av lägenheten har skett sedan vi flyttade in. Tvätten skickar vi bort men en del kokar vi på gasköket. Mattorna skurar vi i källaren. Vi har inga svårigheter med hygienen. Det går bra att hålla sig ren här. Vi bor helst kvar här. Det är jättetrivsamt. Det blir konstigt att flytta, det är fritt här. Det är inte så farligt med bråken. De märker man inte så mycket av.

Jag är född i Gustavsfors, Torrskogs socken i Dalsland. Min far var handlande. Två bröder bor kvar där. Jag kom till Göteborg 1915 och arbetade som sömmerska på Göteborgs Skrädderi AB, en tid var jag på Valerius Hansson. Jag lärde först skrädderi hos Wettergrens.

Jag har alltid varit intresserad av hattar och sytt på egen hand. Jag gick förbi kortvaruaffären Ann-Maries Modemagasin och ville lämna egna hattar jag sytt på fritiden till försäljning. Ägarinnan sa att det inte var någon idé. Då tog jag hem hattarna till Dalsfors och Ed där jag hade rättigheter att sälja. Bröderna hade byggt upp en liten affär åt mig där. Det gick ganska bra den sommaren. Jag tog 1,75 för hattarna. Annars jobbade jag på Berlin vid den tiden och ändrade kostymer där.

1936 övertog jag kortvaruaffären. Jag har varit ensam i företaget hela tiden. Hade hjälp med bokföringen, annars gjorde jag allt själv. En del hattar köpte jag in, en del köpte jag som inte var kuranta och ändrade dem lite. En del har jag gjort helt själv. Men det har inte blivit så mycket under den sista tiden. Jag har varit sjuk i flera omgångar och legat på Sahlgrenska. Jag har starr i ögonen.

Jag är född 1891 i Landala som en bland 10 syskon. Min far var född i Norun i närheten av Stenungsund, mor var från Tuve. Jag slutade skolan efter fjärde klass, hade börjat tidigt istället. Farmor lärde mig läsa. Hon kom och hälsa på ibland. Tillhörde annars Angered fattigkommun. Första jobbet sprang jag med brickor. Det var på ett café vid Järntorget. Då var jag nog 12, 13 år. Sen kom jag till Kanolds och gjorde gräddkarameller. Vi gick ofta till Nya Teatern, satt där och såg de repetera. Vi fick gå in bakvägen. Det var alla de gamla skådespelarna.

Sen kom jag i konflikt med småtöserna på Kanolds så det blev spinneri istället. Jag var textilarbeterska till jag var 57 år och körde en maskin där. Men jag förstörde knät.

När jag var riktigt ung ville jag lära mig som barnsköterska. Jag tyckte om barn men jag fick inte. Vi skulle arbeta sa de.

Min far var väldigt aggressiv, var ordförande i fackföreningen och väldigt mån om det. Han var socialdemokrat alltid. Han var gammal militär också. Hade legat vid Kaserntorget en gång.

Nu bor bara min yngste bror och jag här i lägenheten. Han arbetar i Lerum, är byggnadsarbetare, han gick ändå och lärde om kvällarna. Han kunde ha varit byggmästare nu. Min bror sover i rummet. Själv sover jag i kökssoffan.

Mina föräldrar flyttade hit till Landala som nygifta. Båda var gifta för andra gången. Min pappa var målare. Vi var fem syskon som bodde i ett rum och kök. Vi låg skafötters i en soffa. Ofta var vi 4 i samma soffa. Det var fattigt men roligt. En peta alltid nån med tån.

När en gick i skolan hade en eftermiddagsarbete från halv tre till sju, än i en mjölkaffär som springpojke, än sprang en efter tidningar. När en fick pengar kunde en hyra cykel någon gång på söndag. 25 öre i timmen kostade det. Det var hos Bröderna Andersson på Kungsgatan. Då var en mallig en stund och gol.

Man fick vara barnvakt ofta. Den äldste fick se efter de yngre. Då satt man och var ilsken och vaggade. Satt där och hörde pojkarna spela fotboll utanför och fick inte gå ut.

Nu har jag bott ensam här i 40 år. Från början jobbade jag som slaktare men sen blev jag sjukpensionär. Jag känner nästa allihop i området. Vi pratar alltid och gärna här i backarna. Jag hade en gammal kamrat som bodde här men sen fick han bättre bostad och flyttade. Efter några månader var människan död.

Det är lugn miljö häruppe. En står inte ut med att vara borta utan längtar tillbaka. Det är knepigt. Det är ängsligt att inte kunna gå här i husena.

Vi hälsar ofta på varann. Det är mest dom sjuka man går hem till och hälsar på, kokar lite kaffe och tar med en ölflaska.