Mynt som väger 20 kg styck, kopparmynt som fick en finansminister avrättad och tre olika riksdaler i bruk på samma gång. Utvecklingen av svenska kontanter har tagit både stadiga och vacklande kliv framåt. Följ med på en resa från byteshandel till dagens kronor.
I ett samhälle utan pengar och mynt var och är byteshandel en lösning. En vara eller tjänst byts mot en annan. Vissa saker brukar anses mer värdefulla än andra. Förr i tiden var kor en sådan vara. I det gamla Grekland betalades böter i kor, och i Småland fick bönderna på 1500-talet betala böter med oxar efter Dackefejdens uppror mot kungen. Men även metaller var värdefulla.
De första pengarna i Sverige kom från andra länder för ungefär 2000 år sedan. Romerska mynt och bysantinska mynt, frankiska och arabiska. Under hela den tiden vägde svenskarna mynten, och behandlade dem som vilka silver eller
guldstycken som helst. Om det behövdes mindre bitar för betalningen klipptes de helt enkelt itu.
Mark har varit en valuta i bland annat Tyskland, Finland och Sverige. Ursprungligen var mark en viktmåttenhet, cirka 210 gram, som användes för att väga ädelmetaller. Ett mynt gjordes av något värdefullt, som guld, silver, koppar eller järn. Om myntet var en mark silver skulle det också innehålla en mark silver.
Mot slutet av sin regeringstid blev kung Erik XIV paranoid och misstänkte flera personer i sin närhet för förräderi. År 1567 fick han ett oförklarligt raseriutbrott och beordrade de så kallade Sturemorden, där flera adelsmän avrättades.
Förr var bra mynt med hög andel ädelmetall sällsynta. Ett mynt med gott rykte kunde därför bli ett internationellt varumärke. I Joachimsthal i Böhmen, i nuvarande Tjeckien, fanns en gruva med silver av hög kvalitet
Kungar och drottningar låter ofta slå en särskild sorts mynt i samband med stora händelser, till exempel sin egen kröning. De innehåller mer ädelmetall än vanliga mynt, ges ut i en begränsad upplaga och är egentligen tänkta att sparas på. De kallas ibland praktmynt eller praktpenning.
Europas första sedel
Innan det fanns banker skilde sig en sedel från ett mynt av guld eller silver genom att själva materialet, pappret, inte hade något värde alls. Istället var de löften om att det fanns pengar någon annanstans, mynt som sedelns ägare kunde hämta med hjälp av sedeln. Det var ett nytänkande som krävde en hel del tillit mellan de inblandade.
En del av 1600-talets mynt var stora och tunga och kunde väga upp till 20 kilo. Därför började det som senare blev Riksbanken att ge ut så kallade transportsedlar. Den första gavs ut 1701. Istället för att behöva transportera de stora mynten mellan en plats och en annan kunde folk nu sätta in pengar på ett ställe, få en sedel, åka till det andra stället och lösa ut den där.
Efter Karl XII:s krig i början av 1700-talet hade den svenska staten ont om pengar. För att bland annat ha råd med sina krig lät staten prägla små kopparmynt. De hette mynttecken, men fick öknamnet nödmynt.
Fram till 1776 fanns det flera olika valutor i Sverige. Mark, öre och penningar användes parallellt med riksdaler och daler – som inte var samma sak. Tio riksdaler i sedlar var inte heller samma sak som tio riksdaler i mynt. Daler kunde dessutom vara av koppar eller silver.
Många länder som hade kopplat sin valuta till silver gick på 1860-talet över till guld. Sverige, Norge och Danmark bestämde sig för att att införa en gemensam skandinavisk valuta i samband med detta. De tre ländernas mynt flöt redan ganska fritt över gränserna, och större delen av de småmynt som användes i Skåne var danska.
Den ursprungliga idén, att pengar skulle vara värda lika mycket i metall som det står på dem, försvann nästan från början. Men tanken att pengarna åtminstone skulle motsvara en viss mängd ädla metaller, som helst ska finnas i statens kassavalv, levde kvar in på 1900-talet.