Räntor, regleringar och förbud. Att hitta ett väl fungerande system för lån är inte lätt. Dagens lånemarknad har vuxit fram med tiden och kommer sannolikt att fortsätta förändras. Utforska krediter i denna ekonomihistoriska djupdykning med fokus på 1800-talets Göteborg.
På 1700-talet var Sverige ett kontantlöst samhälle – helt enkelt eftersom det rådde brist på kontanter. På den tiden kunde pengarna faktiskt ta slut. Men det fanns ett alternativ: reverser, skuldsedlar som talade om hur mycket pengar en person var skyldig en annan.
I början av 1800-talet låg flera länder i Europa i krig. Frankrike försökte pressa andra länder att sluta handla med Storbritannien. När fransmännen tvingade in Danmark i det här så kallade kontinentalsystemet sköt britterna sönder Köpenhamn. När Sverige tvingades gå med 1809 blev många oroliga, men i Göteborg avlossades faktiskt inte ett enda skott.
På 1820-talet fick Göteborg nödlån från Stockholm. Efter krigen i Europa hade Göteborg hamnat i ekonomisk kris. Den som ville låna pengar för sin dagliga verksamhet, till exempel en butiksägare, kunde gå till den nyöppnade Göteborgs Sparbank. Ännu vanligare var att ta lån på den informella lånemarknaden.
År 1820 öppnade något helt nytt i Göteborg: landets första sparbank. Grundaren hette Eduard Ludendorff och hade invandrat från Polen. Idén var att göteborgarna skulle sätta in sina pengar, och att banken sedan skulle låna ut dem. De som lånade fick betala ränta, och en del av den räntan gick till dem som satt in pengarna. Banken behöll mellanskillnaden.
Banker kan startas för att staten vill reglera låneverksamheten, underlätta för befolkningen och utveckla ekonomin, men också av rent affärsintresse. Det går ju att tjäna pengar på att förmedla lån.
Det var inte bara banker som lånade ut pengar. Många lån hölls inom familjen. Den som behövde låna pengar gick till en släkting eller bekant. Det fanns även mer yrkesmässiga utlånare. Idag skulle de kallas informella bankirer. De var privatpersoner som hade överskott från sitt företag, eller kanske hade fått ett arv, som de använde som lånekapital.
Antalet privata lån ökade under 1800-talet, från fem miljoner 1820 till 100 miljoner 1900. Verksamheten var så omfattande att den skapade en helt egen yrkesgrupp: stadsmäklare. En stadsmäklare lånade inte ut sina egna pengar, utan omgav sig med en krets av personer som var villiga att låna ut.
De informella bankirerna och stadsmäklarna var inte styrda av Riksbankens ränta, och kunde snabbt anpassa ränta, lånetid och annat efter konjunkturer och händelser i omvärlden. En bra mäklare kände också sina göteborgare. Han visste vilka som gick att lita på.
Ett historiskt värde ger en förankring in i samtiden från historien – det är sant, det hände verkligen och här är föremålet som var med om allting.