Innan det fanns banker skilde sig en sedel från ett mynt av guld eller silver genom att själva materialet, pappret, inte hade något värde alls. Istället var de löften om att det fanns pengar någon annanstans, mynt som sedelns ägare kunde hämta med hjälp av sedeln. Det var ett nytänkande som krävde en hel del tillit mellan de inblandade. Kina var först med sedlar, men Sverige var först i Europa. Johan Palmstruch i Stockholm öppnade en växelbank och gav 1661 ut kreditivsedlar, räntefria skuldsedlar. De gällde för en bestämd summa och skulle motsvara pengar insatta i banken. Varje sedel skrevs under av de inblandade. Eftersom det inte fanns några begränsande regler kunde den Palmstruchska banken trycka så mycket sedlar den ville. När för många människor samtidigt ville ta ut sina pengar tvingades banken 1668 i konkurs. Palmstruch dömdes till landsflykt och att betala skadestånd. För att inte riskera en upprepning beslutade riksdagen att helt avskaffa sedlar. Det dröjde länge innan de blev tillåtna i Sverige igen.