Kultur­historiskt värde

En kronkåsa är ett dryckeskärl som användes av adelsfamiljer vid högtidligare tillfällen och festligheter, som bröllop och namnsdagsfiranden. 

Den ena kåsan, från 1526, är en av de äldsta kända i Sverige. Den latinska inskriptionen ”Gustate et videte quoniam suavis est” betyder ”Smaka och se, ty det är ljuvligt”. Citatet kommer från Psaltaren i Bibeln och lyder ursprungligen ”Smaken och sen att herren är god”, men här saknas ordet herren. Talesätten på de tidiga kåsorna handlade ofta om drickande i sig; på senmedeltiden syftade de istället på gud eller Maria. 

Den andra kåsans utsida är dekorerad med ägarnas vapensköldar och initialer, E:G:R. (Erik Gyllenstierna Riddare) och F:K:B. (Fru Karin Bielke). Kåsan tillverkades tidigast 1561, det år då Erik Gyllenstierna blev riddare. Genom bröllopet med Karin Bielke 1557 hade han gift in sig i en släkt där många visade upp sin höga status genom just kronkåsor. 

Kåsorna är snidade i granrot. Båda är tillverkade i Finland, som vid den tiden räknades till Sverige. De finska kronkåsorna utformades, till skillnad från de svenska, så att den som drack samtidigt stack in huvudet mellan grenarna. 

Ett kulturhistorisk värde hänger ofta ihop med att föremålet är gammalt och i någon mån unikt. Till föremålen kan också knytas historiska berättelser. Genom kronkåsorna går det att berätta om familjer som hade stor betydelse förr, dåtidens maktpositioner, hur de firade sina fester och knöt band till varandra genom äktenskap. Om inte annat kan vi fascineras av att kåsorna har bevarats genom snart 500 års historia.