Stadsmäklaren:
Antalet privata lån ökade under 1800-talet, från fem miljoner 1820 till 100 miljoner 1900. Verksamheten var så omfattande att den skapade en helt egen yrkesgrupp: stadsmäklare.
En stadsmäklare lånade inte ut sina egna pengar, utan omgav sig med en krets av personer som var villiga att låna ut. När någon ville låna pengar sydde stadsmäklaren ihop affären, och tog en viss procent för besväret. Stadsmäklare förmedlade även varor och ordnade kontrakt vid husaffärer.
Vem som helst fick inte vara stadsmäklare. Personen måste vara känd som pålitlig och ordentlig. En ny stadsmäklare skulle godkännas, registreras och avlägga en ed på att inte ha någon egen affärsverksamhet vid sidan om. Eftersom det här var en mer officiell ställning var alla stadsmäklare män. Men många kvinnor använde sig av stadsmäklarna, inte minst som långivare. Bankernas sparkonton hade låg ränta, och här fanns en möjlighet att göra pengar för den som vågade låna ut.
Teckenspråk: Stadsmäklaren: Spindeln i lånenätet.