År 1820 öppnade något helt nytt i Göteborg: landets första sparbank. Grundaren hette Eduard Ludendorff och hade invandrat från Polen. Idén var att göteborgarna skulle sätta in sina pengar, och att banken sedan skulle låna ut dem. De som lånade fick betala ränta, och en del av den räntan gick till dem som satt in pengarna. Banken behöll mellanskillnaden.
I Sverige fanns ännu ingen tradition av att sätta in pengar på bankkonton, men efter tysk modell försökte sparbanken uppfostra stadens fattiga till sparande. I en stad som Göteborg med säsongsbunden handel och sjöfart var det vanligt att arbetare saknade inkomst under delar av året. Många klarade inte att lägga undan pengar, och blev beroende av fattigunderstöd på vintrarna. Med pengar på banken skulle de istället kunna ta hand om sig själva eller ta ett lån om de hamnade i nöd.
Handelsmännen var de som satte in mest pengar. Även många unga kvinnor sparade – men de var inte sällan pigor som hade blivit beordrade till det av köpmännen de tjänade hos. Göteborgs Sparbank hade också anställda som knackade på hemma hos kontoinnehavarna för att samla in deras pengar.
Trots den ideologiska ramen och idén om att hjälpa de fattiga fungerade Göteborgs Sparbank främst som en affärsbank. De som framför allt lånade pengar, för att hålla igång sin verksamhet, var köpmännen.
Teckenspråk: Spara och slösa.