Det
På 1700-talet var Sverige ett kontantlöst samhälle – helt enkelt eftersom det rådde brist på kontanter. På den tiden kunde pengarna faktiskt ta slut. Men det fanns ett alternativ: reverser, skuldsedlar som talade om hur mycket pengar en person var skyldig en annan. På skuldsedeln framgick vem som lånat, hur mycket och av vem.
Den som behövde ett lån var först tvungen att hitta någon som var villig att låna ut summan. Som säkerhet för de här lånen lämnade människor allt från ett par byxor till silver, guld eller ett hus. Ibland kunde det räcka med att ha ett gott rykte. Skuldsedeln kunde sedan användas för stora eller små affärer. Personen som fått reversen kunde lämna den vidare, och så fortsatte det i flera led. Fortfarande var det den som först lånat ut pengarna som kunde kräva in dem.
Namnet på varje person som reversen gick vidare till antecknades. Det innebar en kedja av förtroenden mellan personer. Men vad hände om någon avled, när tvister och tveksamheter uppstod, eller när någon inte kunde betala tillbaka? Till sist blev hanteringen av ekonomin så krånglig att staten ingrep. Riksbanken (Riksens ständers bank) hade inte tillräckligt med egna medel för att kunna låna ut till alla som behövde kontanter.
Därför fattade Riksdagen beslut om att det fick öppnas privata lånebanker, under Riksbankens överinseende. De kallades diskonter. Den första öppnades i Stockholm 1773, och så följde andra i Göteborg, Malmö och Åbo. Diskonterna fick ett tidsbegränsat tillstånd att driva sin verksamhet. Sedan skulle de granskas.