Blogg

Stadsutveckling

Kolonial franchise på sankmark

Under en arbetsresa till Sydafrika blir den nederländska kopplingen mellan Göteborg och Kapstaden tydliga. Framgång genom krigsarkitektur, stadsutveckling och koloniala drömmar förenar.

Skribent: Ylva Berglund, intendent på Stadsutvecklingsenheten på Göteborgs stadsmuseum

All arkitektur är stelnad avsikt. Det gäller oavsett när den byggs och av vem. Detta ”därför” byggt av sten, betong eller tegel är inte alltid lätt att avläsa när du vandrar i urban miljö. Men arkitektur uppförd för militärt bruk är ofta enklare att tolka med sin kombination av funktionell utformning och (i regel) högljudda maktanspråk. Krigsmaktens arkitektur har till uppgift att försvara intressen, värden och gränser med hotfull blick och vapen i hand. Den byggnadskonst som följer med den uppgiften uppförs ofta som ett samhälle i samhället. Den bygger en styrande struktur och det gäller i Göteborg såväl som i Kapstaden. Utanför Castel of Good Hope (Godahoppsfästningen) i Kapstaden finns den här bronsinskription: 

”I augusti 1665 valde kommissarie Isbrand Goske den här platsen som mest lämplig att bygga en imponerade fästning, i enlighet med ett beslut från det nederländska ostindiska kompaniet, som ett sätt att ersätta det osäkra fortet Goede Hoop. Det nya slottet designades som en gammal nederländsk befästning och mättes upp av besiktningsman Henrich Lacus och Ingenjör Pieter Dombaer. Resandet av det femhörniga fästet med dess bastioner utfördes av ingenjör Dombaer, mästerbyggare Douwe Gerbrandtz Steyn och medföljande Adriaan van Braekel. Byggandet började 2 jan 1666. Vallar tillsammans med ytterväggar, lagerlokaler, bostäder, kyrkorum, slavkvarter och butiker på insidan var färdigbyggda 1691. En genomkorsande tvärvägg byggdes över den inre gården mot vilken efterhand flera byggnader restes. Balkongen från vilken påbud, deklarationer och myndighetsutövning skedde, påbörjades 1674. Slottet var sätet för den administrativa och militära makten samt guvernörens officiella bostad.” (översatt från engelska)

Motsvarande plakett kunde ha suttit på många platser, även i Göteborg. Samma slags knastertorra redogörelse över vad män byggt och konstruerat, samtidigt som den låter bli att förklara varför de byggt och vilka konsekvenser det fick och för vem.

Ostindiska kompaniets dominans
När nederländaren Jan van Riebeecks 1652 steg i land i Sydafrika på platsen där Kapstaden idag ligger, var uppdraget att bygga en handelsplats. Fartyg från Nederländerna på väg mot Indien och Kina behövde proviantera före de rundad Godahoppsudden. Men det uppstod konflikter med ursprungsbefolkningen khoikos. De ville inte släppa ifrån sig sin boskap som för dem representerade status. De var också helt ointresserade av de vitas pengar och därför fick neder­ländarna själva bli lantbrukare. När khoikhois inte lät sig styras, importerade nybyggarna istället slavar från annat håll att sköta djur och odlingar. Och på den vägen är det. Den ojämlika människosynen vidmakthölls genom effektiv styrning via det Nederländska Ostindiska kompaniets monopol. Deras auktoritära inställning kring grödor, priser och kontroll av vem som fick äga mark och vad som skulle odlas var, upprätthölls genom en imponerande statsapparat. En dominans som med dagens terminologi rubriceras som kolonialism och som fortfarande manifesterar sig i det materiella och immateriella kulturarvet som bevarats. Oavsett om det är i klockstapeln där timmarna räknades och klockans uppfodrande klämtande spreds i en mils omkrets eller från den genomkorsande tvärväggen på den inre gården - De Kat Balcony, varifrån myndighetsmeddelanden ropades ut till militärer, slavar och Kapstadens borgare. Eller som i fängelsecellerna där tortyrredskapen finns kvar och där golvet en gång var täckt av vassa aprikoskärnor för att plåga de intagna. Århundraden har inte tvättat bort arkitekturens avsikt och det gäller också för motsvarande krigsarkitektur i Göteborg.

Koloniala strukturer
Under stormaktstiden blomstrade Nederländerna kulturellt och ekonomiskt. Deras ingenjörskonst var ledande med kunskaper och innovationer kring dränering, hamnbyggnation och befästnings-konst. Marken i Kapstaden utanför Castel of Good Hope dikades ut av nederländare. Dagens Strand Street markerar var vattenlinjen en gång gick längs med försvarsverkets väggar. På motsvarande vis genom Gustav den II Adolfs enträgna uppmuntran, lade nederländarnas franchise inom stadsutveckling och krigskonst grunden för Göteborg. De har likheter med sina femstjärniga befästningar. Castel of Good Hope byggdes som ett sätt för Nederländerna att försvara sig från England, deras stora antagonist under 1600-talet. Göteborgs befästning byggdes främst som lösning på ett möjligt hot från Danmark. Den svenska kungen vände sig till det forna Holland för att förverkliga sin dröm om en bra deal, en framgångsrik stad delvis byggd på sankmark. En nederländare blev också den förste registrerade göteborgaren när staden bildades.

Ostindiska kompaniet
Med hjälp av nederländare försökte Gustav den II Adolf få igång handelskompanier i Göteborg för att kunna berika sig på den koloniala handeln. Men krig och svårigheter lade krokben för en tidig satsningen. Först ett drygt sekel senare grundades Ostindiska kompaniet i Göteborg med kunglig tillåtelse om att utöva ekonomisk verksamhet. Det kom att bli det mest framgångsrika handels­bolaget någonsin i svensk historia. Många kungliga privilegier kopplades genom det till Göteborg. Kompaniet hade monopol på all svensk handel och sjöfart öster om Godahoppsudden och bolagets skepp hade möjlighet att lägga till i Kapstaden för proviantering. Svenska besättningar med sina superkargörer i spetsen, kunde docka in i den koloniala struktur som byggts upp för ändamålet. Kanske kände de sig hemma?

Slavbojor och slavföda
Även om svensk kolonial historia var mindre framgångsrik än den nederländska, så berodde det inte på att den svenska motivationen var låg. Mängden koloniala lyxvaror som te, siden, socker och kaffe som skeppades över världshaven var ansenlig. Men Ostindiska kompaniet var för att vara krass, ingen fredsrörelse till havs. Antalet slavar som skeppades på svenskregistrerade skepp var inte många. Däremot var Sverige en viktig exportör av järnet till de slavbojor och kedjor som användes under transporterna, liksom de mängder av sill som skeppades som slavföda till kolonierna och gjorde mången köpman rik i Göteborg.

Lära av historien
Under en vandring med Mandy Sanger, Utbildningsledare från Museum of District Six visar hon två portar med koppling till det Ostindiska kompaniet i Kapstaden. Bakom den här dörren förvarade nederländarna säden, men bakom dörren bredvid höll man de kvinnliga slavarna inlåsta, tillgängliga för att sexuellt utnyttjas när man så önskade. Göteborgs bastioner Lejonet och Kronan, kurtinmur och andra historiska rester av den monumentala krigsarkitektur som vilar djupt i blåleran, byggdes inte för att påminna om mänskliga rättigheter och världsfred. Här liksom i Kapstaden är lämningarna en del av en maktstruktur vi bär med oss och som dagens Göteborg är byggt på. Även i vår stad finns dörrar som leder rakt in i ett mörkt förflutet, men har vi öppnat dem än? Vilka mänskliga berättelser väntar på att lyftas fram om den koloniala handeln och dess kopplingar till Ostindiska kompaniet i Göteborg? Det kan inte nog poängteras när historien och kulturarvet får krav på sig om att paketeras för en kommersiell publik eller nationalistiska syften. Utan att problematisera de materiella resterna från vårt förflutna förlorar vi värden, motiv och intressen. Tappar vi bort de människor som borde lyftas fram, går komplexiteten förlorad. Därmed försvinner också den kunskap som Mandy Sanger säger är det viktigaste vi kan förmedla till kommande generationer: Att det går att lära sig av historien.

/ Ylva Berglund