Blogg

Mellanrum

Nr 61: Den otillgängliga staden

Referat av Mellanrum nr 61, 28 januari 2015.

Vad är en tillgänglig stad? Hur ser hindren och möjligheterna ut?

Daniel Gillberg, som modererade det första Mellanrummet för 2015, beskrev att frågan om (o)tillgänglighet är högst aktuell för Göteborgs stadsmuseum, då projektet Funktek med hjälp av sina piloter undersöker hur museet kan bli en plats för alla.

Kvällens föreläsare var Anders Westgerd från Göteborgskooperativet för Independent Living, GIL, och Kristina Sahlqvist, arkitekt och professor emerita på HDK.

Anders inledde sin föreläsning med att genast involvera publiken med frågeställningen vad vi själva la in i ordet tillgänglighet? Bekvämlighet, att det går att nå, att det ska vara öppet för alla, att det gagnar alla med en planering som tar hänsyn till tillgängligheten, då vi alla kommer att bli gamla och sjuka, var några av svaren.

Kollektivtrafiken

De flesta i rummet svarade ja på frågan om de åkte kollektivt. Publikens egna erfarenheter av att tappa balansen när bussen kör snabbt efter påstigning, bromsar tvärt, och trängsel och avsaknad av säkerhetsbälten på bussar kom upp ganska så direkt.

Så beskrev Anders, som sitter i rullstol, hur det är att åka kollektivt från hans perspektiv. Spårvagnarnas olika modeller har olika tillgänglighet. Två av de äldre modellerna går det inte att använda alls. I en tredje modell går det att åka en person i rullstol, och i ytterligare en modell kan man åka två, men då konkurerar man med

barnvagnar och annat skrymmande gods. Ofta får man vänta och låta flera vagnar passera innan det går att komma på vagnen. Han tycker att det är märkligt att Sveriges näst största stad inte kommit längre.

Tyvärr får han ofta höra när han tar upp den här frågan "Vad gnäller du på, du har ju färdtjänst". Men förmodligen har de som säger så ingen insikt i hur färdtjänsten fungerar – det är begränsat antal turer och ofta samåkning. Det går helt enkelt inte att leva ett aktivt liv och göra det som man vill göra med hjälp av enbart färdtjänst.

Enkelt avhjälpta hinder och lagstiftningen

Senast 2010 skulle så kallade enkelt avhjälpta hinder vara undanröjda enligt lagstiftningen. Det innebär exempelvis att enklare nivåskillnader, ledstänger och andra förhållandevis små hinder ska tas bort. Anders berättar att i Göteborg hann man inte med detta, och hittills har staden bara inventerat 80 % av dessa. Att sen göra insatser för att undanröja hindren kommer att ta ännu längre tid.

Från och med den 1:a januari 2015 har otillgänglighet tagits in i lagstiftningen som en diskrimineringsgrund. Det kommer att bli intressant att se vad den lagstiftningen får för konsekvenser.

Att gå på krogen

Svenskarna har på senare år ändrat sina matvanor mycket, och restaurangbesök är en viktigare del av kulturen. Det är lika viktigt att de med funktionsvariation har denna möjlighet som andra grupper. Anders beskriver ett eget besök på Tredje långgatan, där det ganska nyligen etablerades flera restauranger av Avenygruppen. Toaletten ligger här på ett loft, vilket gör att man måste be personalen om hjälp som sen får följa med på en annan toalett som nås genom att ta sig ut på gatan, röra sig in igen på gården och genom köket, och sedan får personalen vänta och följa med hela vägen tillbaka. Anders har svårt att se hur det går att få bygglov för en sådan lösning.

En annan fråga är uteserveringarna som egentligen ska vara tillgängliga - annars får de inte byggas. Ändå är 33 % inte tillgängliga. Hur kan det vara så? Förklaring från stadsbyggnadskontorets sida är att de inte har tillräckliga resurser för tillsyn.

Stadens golv

Det behövs en omvärdering av stadens golv enligt Anders. Det finns många partier som har gatsten som gör det lätt att flyga ur rullstolen. En äldre kvinna i publiken beskriver att de äldre vid ett tillfälle i Linnéstaden fick i uppdrag att själva upptäcka brister för rullator och rullstolar. De saker som behövde ändras åtgärdades snabbt, så det var ett gott exempel.

Överdriven snällhet och isolering

En annan fråga som Anders vill lyfta är att otillgänglighet inte bara handlar om det fysiska, utan också om det psykiska. Det upplevs kränkande med en överdriven snällhet – om någon säger till en på krogen "så kul att en sån som du får komma ut", så svider det så klart i själen.

Personer med funktionsvariation deltar tyvärr i lägre utsträckning i exempelvis kulturaktiviteter som bio, teater och rockkonserter, så fritidsutbudet blir smalt. De jobbar också i lägre grad, och har därför inte alla gånger råd att delta i olika typer av fritidsaktiviteter. Man ser heller inte sig själv på samma sätt som man gjorde innan man blev skadad, det är lätt att känna sig obekväm och stanna hemma.

Svensk handikappspolitik har som målsättning att alla ska kunna ta del av samhället på samma sätt. Men Anders upplever att man bygger ett icke-inkluderande samhälle, ett hårdare samhälle där de med funktionsvariation inte har samma möjligheter att självförverkliga sig som andra har.

Går det att bygga ett samhälle för alla?

Enligt Anders brukar man sätta grupper mot varandra i den här typen av frågor, och resurser brukar vara ett argument som används. Men han anser att det går att bygga ett samhälle som är för alla. Självklart kostar det pengar att förändra, men det är ca 20 % av befolkningen i Sverige som har funktionsvariation, och ska samhället bli bättre så behöver alla människor räknas in. Det kan faktiskt till och med finnas en ekonomisk vinning i att göra det bekvämt för alla.

På en fråga från publiken om det finns något gott exempel från andra länder svarar Anders att USA, som har sin Discrimination act, är ett väldigt tillgängligt samhälle. Den period han bodde där kunde han ta sig till de flesta ställen, men i Göteborg möter han hinder varje dag. Från publiken kommer ett annat exempel på en tysk ort som var oerhört duktiga på tillgänglighet. Orsaken kunde spåras till kriget och att det vimlade av folk med ett ben – och att mängden av människor som var påverkade blev en maktfaktor.

Bryts motståndsviljan ned?

En man i publiken frågar om motståndsviljan bryts ned av att möta upprepad förödmjukelse. Vad gör det med dig som människa? Anders svarar att det är viktigt att ta tillbaka stoltheten. Han tycker även att det är viktigt att driva frågan så att den får ta plats. Men det bör inte bara ligga på individen. Det bör vara en naturlig del av politiken och olika verksamheter. Detta är inte frågor som kan lågprioriteras och plockas in i slutändan av en planering. Det är frågor som borde gå att påverka så att människor ändrar sitt tankesätt. Människor är inte elaka utan det handlar om okunskap.

Studio Care

Kristina Sahlqvist tog sedan vid och berättade om sin ingång till temat. Kristina är forskare på HDK och startade där upp Studio Care. Utifrån målsättningen att allt i vårt samhälle skulle vara tillgängligt till 2010, så förbereddes studenterna på de utmaningar som skulle komma när de sedan blev yrkesverksamma. De förberedde dem på hur de skulle kunna jobba på andra sätt med design, med allt från små barn till den åldrande människan i blickfånget. Bland annat resulterade designstudion i utformningen av ett bord som fick en blomform, utifrån att de samarbetade med en grupp unga i rullstol som ville kunna sitta nära varandra vid ett bord och kommunicera. En svårighet med att designa den här typen av möbler, är att det är en relativt liten målgrupp. Köpkraften blir liten och ingen fabrik vill satsa på tillverkningen.

Att se på omgivningen genom sin dotters ögon

Kristina berättar att hon har en dotter som har flera olika funktionsnedsättningar; hon har svårt att förstå sin omgivning, hon har autism, kan inte tala, och har epilepsi. Hennes namn är Shanna, och genom att dela hennes vardag under hela hennes uppväxt, har Kristina upptäckt hur otillgängligt Göteborg är. Numera ser hon på staden genom Shannas ögon. På frågan hur hon upplevde att komma in på Stadsmuseet utifrån hur det hade varit för Shanna, svarade hon att det nog hade varit svårt att greppa den stora öppna miljön. Den surrande fläkten som ligger som ett bakgrundsljud och som vi andra kanske lär oss att sortera bort, hade också stört henne mycket. Svaret väckte reflektioner kring att omgivningen påverkar oss starkt även när vi som "normalfungerande" inte är uppmärksamma på det.

Inkluderande och exkluderande design

Tillgänglighet inbegriper som tidigare konstaterats många olika aspekter. Det kan handla om vad vi har för attityd mot varandra, om tillgång till information och ett bra bemötande. En annan fråga kan vara fattigdom vilket gör att många lever i en otillgänglig situation.

När det gäller frågan om tillgänglighet och stadsutveckling finns det en del intressant att läsa på plattformen Hållbar stad: www.hallbarstad.se. Kristina uppmanar publiken att gå in där och komma med idéer och kritik.

Hon menar att tempot i dagens urbanisering gör att inte alla får plats. Vi står också mitt i en stark kommersialisering av stadens gator och torg, och här finns risker för design som på olika sätt visar att vissa människor inte är inkluderade.

Ett klassiskt exempel på detta är bänkar som delas av med armstöd eller utformas på andra sätt så att det inte går att ligga på dem. Andra exempel är att spela klassisk musik i offentliga rum lite för högt, eller att sätta ut spikar på markytor där uteliggare hade kunnat lägga sig.

Oönskade människor motas på detta sätt bort. Var tar de vägen? Det är en problematik vi möter varje dag. Den här designen är ett sätt att skapa ett samhälle som inte är för alla. I den delade staden bygger vi in en exkludering.

Men Kristina vill understryka att det finns inkluderande design, där man från första stund inkluderar tillgängligheten i processen. Om ett sådant sätt att jobba introduceras redan under utbildningen, så har studenterna med sig det hela sitt yrkesverksamma liv. Utbildningen blir då ett sätt att förändra samhället på längre sikt. Ytterst handlar det om att ta ansvar för hur våra barn ska växa upp.

Avslutande publiksamtal

En man i publiken tar upp att när det gäller armstöd mitt i bänkar så behöver inte syftet vara att hindra människor från att lägga sig ned – det kan också vara ett sätt för att äldre lättare ska kunna resa sig, och att samtidigt stoppa skatare.

En annan frågeställning handlar om hur den bristande kunskapen ser ut – finns den överallt eller är det vissa platser där den är särskilt tydlig? Är det till exempel lagpaketet som inte är tillräckligt omfattande? Kristina svarar att det egentligen finns ett jättemandat genom hela lagstiftningen, och dessutom genom konventionen om mänskliga rättigheter. Snarare är det laglöst att inte jobba med frågorna. Men ett hinder kan vara att det kostar i genomförandet. Ofta finns det inte pengar och personresurser i arbetet, även om det finns politiska visioner. Det kan också vara så att man har svårt att relatera till olika minoritetsgrupper. Det är i genomförandet som styrkeförhållandena blir synliga – i mycket är det marknaden som styr och vi skapar miljöer där enbart konsumenterna inkluderas.

Kristina får en fråga om varför universell design är så oattraktivt på designskolorna. Hennes svar är att ofta är studenterna så fokuserade på sin egen individuella utveckling, och kanske har svårt att ta in andra människors tillkortakommanden. Men hon säger att vi måste slå isär "vi och dom"-tänkandet och få alla att jobba för frågan. Vi måste sluta sätta grupper mot varandra! Istället ska våra miljöer funka för så många som möjligt.