Blogg

Urbanum

Butiksdöd – kulturbröd?

Är den ökade butiksdöden som breder ut sig i städers centrala lägen kulturens räddning? Under ett panelsamtal om kulturens roll i stadsutvecklingen på Stadsbiblioteket, böljade samtalet fram och tillbaka runt den grundläggande målkonflikt som finns mellan tillväxtekonomi och hållbar utveckling. Dagens hårda exploateringstryck riskerar att bidra till en bräcklig utveckling när olika former av kultur inte får möjlighet att bidra till ett inkluderande samhällsbygge. Men kanske är en förändring på gång. Under arkitekturtriennalens första dag på stadsbiblioteket, steg temperaturen i samtalet mellan Rudolf Antoni, vice VD Fastighetsägarna och de tre andra i panelen.

- Fastighetsbranschen drivs av ekonomisk vinning och ser värdet av kultur som ett sätt att hitta essensen på platsen. Men den vill kunna räkna hem sina investeringar, så vem ska sitta med Svarte Petter?

Det undrade Rudolf Antoni och syftade med den tillspetsade formuleringen på det ekonomiska ansvaret för kulturutövares utrymmen, ateljéer och replokaler i fastighetsbestånd. Lokaler som det är svårt att hämta in marknadsmässiga hyror för. Nazem Tahvilzadeh, forskare på KTH och Victoria Percovic, White Arkitekter menade båda att det var en nedsättande benämning att använda, men Rudolf Antoni hävdade att han inte skulle misstolkas. Han såg sig som kulturens förkämpe och tyckte att det är bättre att fundera över var kapitalet kan göra nytta istället för att försöka uppfostra fastighetsägare. Victoria Percovic menade att vårt ekonomiska system med dess kortsiktiga kvartalsekonomin är skadlig för kulturen i en hållbar stad. Istället behöver vi hitta nya sätt att räkna på kulturens värde att jämförda med det som används för miljön.

- Man ska inte kunna välja bort kulturen, sa hon med eftertryck.

Något som Nazem Tahvilzadeh nickade instämmande till och menade att marknaden inte kan sköta detta. Istället efterlyste han att staten och kommunerna axlade sitt ansvar i frågan. Sara Schütt, utvecklingsledare på kulturförvaltningen tog upp möjligheten att använda exploateringsavtal och markanvisningar som redskap i den processen. Hon lyfte även goda erfarenheter av 1% regeln i Göteborg, vilket innebär krav på stadens bolag och förvaltningar om att avsätta 1% av byggkostnaden för konstgestaltning.

Vit, manlig och kapitalistisk

Rudolf Antoni pekade på möjligheten att använda BID (Business improvement district) Det vill säga att butiker längs en gata, ibland tillsammans med andra aktörer som fastighetsägare och kommunen, gemensamt går samman för att affärsutveckla platsen och öka attraktionen ofta med motto: rent, tryggt och snyggt. Han såg framför sig ett slags kulturellt BID för att lösa det ekonomiska dilemmat som ett sätt att finansiera kultur, men fick genast mothugg av Nazem Tahvilzadeh.

- Det handlar inte om att säga ja eller nej till BID. Det handlar om att problematisera den kultur som redan finns inbyggd i våra städer. Den sitter i varje tegelsten, varje skruv och spik och prioriterar vilka värden som ska skrivas in. Den är vit, manlig och kapitalistisk. Varifrån kommer pengar som bygger höga torn eller megakulturinstitutioner som aldrig kan bära sina kostnader själva? Jo från samhället, sa Nazem Tahvilzadeh.

Han efterlyste istället ett stöd till platser där kultur byggs, som bibliotek där tonåringen lånar en bok eller replokaler där hen lyfter gitarren.

- Ge kulturen utrymme att få vara det den är – fri, sa han.

Sara Schütt menade att det var en politisk fråga. Men som tjänsteperson är hennes uppgift att visa på målkonflikter när staden byggs och utvecklas. Då lade Rudolf Antoni fram möjligheten med tomma butikslokaler.

- Vad ska vi göra med alla tomma butikslokaler när marknaden tippar över och självdör? Undrade han.

Och pekade på att marknadens tipping point samtidigt är kulturens möjlighet att ta plats i staden eftersom exploatörer inte alls är ointresserade av kultur.

Butiksdöd kan bli kulturbröd

Om vi pausar där och reflekterar kring panelsamtalets fokus, kommer den enes butiksdöd bli den andres kulturbröd? Är nätshopping, resultatet av vårt ändrade köpbeteende, den möjlighet som kulturutövare så väl behöver? Ett kan vi slå fast, när konsumtionssamhället blir allt mer virtuellt, har kulturutövare fortfarande behov av fysiska produktionsplatser IRL, gärna centralt med låg hyra i gamla hus med historisk närvaro. Det visade bl. a vår rapport: Platsar kulturen i den nya staden? https://www.mistraurbanfutures.org/sv/nyheter/platsar-kulturen-i-den-nya-staden

Våra städer kan inte bara rymma verksamheter som klarar höga hyror som stora klädkedjor, caféer, gym och skönhetssalonger. Det finns en gräns för hur många lösnaglar vi behöver per finger och hur många koppar kaffe vi orkar dricka per dag. Kulturella aktiviteter som växer fram underifrån tar tid att bygga upp men skapar sammanhang och identitet, något som allt mer efterfrågas i ett demokratiskt samhällsbygge. De kan till och med bidra till att minska segregationen. Att planera för fri kultur att växa på en viss plats kan vara svårt, men att skapa förutsättningar för den som redan finns är inte omöjligt. Är det äntligen dags att ge plats föt kulturen och värdesätta dess möjlighet att bidra till en hållbar stad?

 

/ Ylva Berglund