Blogg

Urbanum

Vi stannar inte för att dansa

Mulen måndag på Lindholmen. Pumpgatan möter med isig vind. Fören på SVT-skutan är rakbladsvass. Lika vass som journalistiken man hoppas få till i en tid där våra privata facebookflöden är de kollektiva berättelsernas återvändsgränd. Var finns den gemensamma lägerelden, kittet som förenar oss?

På ena sidan Pumpgatan Kanalhuset – mediesveriges flaggskepp. På andra sidan – hamnstadens lämningar. De orangea varvskranarna slokar med sina dinosauriehalsar. Från en lokal i närheten skapar metallarbetare ett taktfast dunkande som påminner om åttondelskompet i Queens We Will Rock You, men vi stannar inte för att dansa. Istället försöker vi tyda kartan där en kulturell infrastruktur finns markerad som stjärnor. Vi gör research för ett forskningsprojekt inom Kulturens roll i stadsutveckling. Spanar efter något som kan göra skillnad. Gärna så som den beskrivs på sidan 10 i Göteborgs stads kulturprogram:

”krafter frigörs genom en mångfald av kulturer, segregationen smulas sönder.”

Vi passerar den låsta boulehallen och en minimal vävstuga med gerillastickad utsmyckning i trädet vid ingången. Utanför Lundbystrands sporthall cyklar en TV-chef förbi med innebandyklubban lyft till en hälsning. En bit därifrån bakom gröna dörrar huserar punkklubben Skriket i NBVs lokaler men idag är där både tyst och låst. Vi klafsar vidare i ruttna löv och regnpölar på Theres Svenssons gata där aktiviteten med att förverkliga Älvstaden är i full gång. Här byggs den nya Lindholmskajen på anrik varvsmark, granne med Radisson hotell. I geggan en säljbild med en solig gränd där en kvinna i kort kjol vandrar i bilfri miljö. Så blir framtiden 2020 är det tänkt.

På andra sidan Lindholmsallén tornar muralkonsten upp sig från sommarens Art-scape. Ett billarm söker uppmärksamhet från angränsande parkering men ingen tycks bry sig. Vi vandrar in på Karlavagnsgatan. En promenad rakt in i utvecklingsmeckat. Det är i det här området som Serneke vill förverkliga den nya stadskärnan Karlastaden och Karlatornet: ”ett nytt landmärke för Göteborg, Sverige och hela Norden”. På ena sidan syns det nya som redan byggts: studentbostäder i modern svart förpackning. På andra sidan gatan ligger Sernekes kontor vägg i vägg med en massagesalong med den rödblinkande öppetskylten tänd och sen blir vi stående utanför Hotell Lundby. En kvinna i badskor skyndar över gatan, sveper koftan om sig och frågar vad vi söker.

- Jobbar du här? Undrar jag.

- Nej jag bor här. Det här är enda stället jag kan vara eftersom jag har katt. Jag har bott här i en månad nu. Här kan man bo om man sköter sitt missbruk snyggt. Stället är riktigt nedgånget med vägglöss och i närheten finns ett kriminellt motorcykelgäng. Vi är en 25-30 personer som bor i varsitt pytterum. Mest heroinister som sitter avdomnade för sig själva om dagarna. Det här är sista instansen. Sen väntar bara gatan.

Berörda av mötet där ny stad kolliderar med den gamla, går vi vidare. Efterskalvet borde få asfalten att rämna, men den är redan sprucken. Det här är Göteborg 2016. Vi har allt kvar att göra.

/ Ylva Berglund