Blogg

Urbanum

Platsar inte kultur i blandstaden?

Vad händer med kulturen när privata intressen driver på stadsutvecklingen? I nuläget tycks konsekvensen bli uppsägning av kulturarbetare från deras ateljéer. Så har skett på Smedjegatan i centrala Göteborg och så tycks också ske på Karlavagnsgatan på Lindholmen. Där har Katarina Andersson haft sin ateljé i 26 år men nu har hon och de andra konstnärerna och hantverkarna i huset sagts upp. Sista mars ska de vara ute.

När Katarina kom till Lindholmen 1991 var området fortfarande präglat av varvsindustri. I lokalen som blev hennes hade tidigare funnits ett tryckeri. En tid efter att det upphörde gjorde Konsthögskolan Valand ateljéer åt sina lärare. Av en slump kom Katarina hit efter avslutade konststudier i England.

– På den tiden tog man Dan Broströmfärjan över älven. Den gick tidiga morgnar och sena eftermiddagar för arbetarna på varven. Arbets- och verkstadskulturen finns ju knappt kvar här längre. Men byggnaderna finns kvar. Den gamla varvsmiljön signalerar att här finns det plats att växa och ta form och det är mycket attraktivt för oss konstnärer, säger Katarina.

Fysisk och psykisk rymd

Att hon blivit kvar hänger ihop med de goda grannarna som alltid hjälpt till när det behövs. En rimlig hyra har också spelat roll men framförallt har utsikten över Ramberget varit viktig och det särskilda älvljuset som kommer in genom de stora fönstren. Ljuset är avgörande för en målande konstnär.

– Att vara i en ateljé är som att vara på insidan av ett musikinstrument. Jag behöver både fysisk och psykisk rymd för att kunna arbeta. Det har jag haft i den här ateljén, säger Katarina.

Men hon lyfter också fram värdet av kontakt med människor som har vanliga arbeten, folk som jobbar i mindre verkstäder och snickerier. Genom sitt fönster har hon sett hur de aktiva på musikföreningen Truckstop Alaska packat sin folkabuss, något som gett glädje. Men också Härbärget Lundby hotell har betydelse för livet i kvarteret, tycker hon.

Hamnstad inget att skämmas över

– Kontinuitet är viktig för mig. Vetskapen att jag är en liten del i ett större skede. Att det här är gammal jordbruksmark som jag får vara på, älvens närhet och att solen går upp varje dag och belyser Ramberget. Jag kommer överleva utan Ramberget när jag flyttar men jag tycker inte om att Karlatornet ska kasta sin skugga på berget. Berget och omgivningarna är en del i ett större flöde som lätt slås sönder när man nu är i full färd med att bygga ”Manhattan”. Göteborg är en gammal hamnstad – det är väl inget att skämmas över? Jag hade önskat en större varsamhet i planeringen av hela området, där även stadens historia fått plats. 

Katarinas ateljé ligger på femte våningen i en gul byggnad som enligt planerna ska rivas. Inte för att den är i dåligt skick enligt Katarina utan för att här ska byggas nytt. I de planer hon har fått ta del av saknar hon kulturella mötesplatser: som bibliotek, teatrar och biografer.

– Om man inte har pengar kan man gå in på biblioteket, men man kan inte sitta på café hur länge som helst, konstaterar Katarina

Kultur spelar roll i stadsutveckling

Får kultur och kulturarbetare rum när områden som Lindholmen förändras eller platsar de inte i den nya blandstaden? Det är många hinder på vägen innan kultur har sin självklara plats och blir den fjärde dimensionen i en hållbar utveckling så som det har slagits fast i Göteborgs stads kulturprogram. Men just nu pågår ett arbete på kulturförvaltningen med att utvärdera en matris inom kulturplaneringen: Kulturell konsekvensanalys (KKA). KKA är ett verktyg som främst är tänkt att fungera vid inventering av områden motsvarande det som tagits fram för social hållbarhet och barnkonsekvensanalys. Men att gå från inven­tering av kultur till konkret omformning av en stadsdel där kulturen spelar roll, är ett betydligt större steg att ta.

Bara på Ringön?

Och hur möter staden upp ifall fastighets­ägaren visar intresse för att behålla kulturaktörer i sitt kvarter? I nuläget saknas testade redskap, institutionaliserat arbetssätt och ett representativt organ som kan fungerar som förhandlingspart. Utan det blir det svårt att värna kultur. Samtidigt har väl exploateringstrycket aldrig varit högre på marken där Älvstaden ska växa fram. Innebär det att kultur kommer stämplas som olönsamt och förläggas till Ringön i framtiden? Kommer byggbolag få större spelrum att bestämma villkoren för vilken kultur som får ta plats? Kommer det finnas önskemål om att den bör uppskattas av en köpstark publik, inte bullra och helst produceras av kulturarbetare som kan betala marknadsmässiga hyror?

För Katarina och hennes kollegor är Lindholmen som plats och livsrum ett avslutat kapitel.

– I den nya staden som planeras här ryms inte min eller mina kollegors verksamheter. Jag är också bekymrad över hur unga, nyutexaminerade konstnärer och konsthantverkare ska finna plats och ha råd att vara verksamma i Göteborg, när många av de lokaler som finns försvinner och hyrorna skjuter i höjden. På sikt får det konsekvenser för hela samhället, avslutar Katarina.

/ Ylva Berglund