Blogg

Urbanum

Konstnärer ökar områdens värden – men sen då?

Runt om i Västeuropa pågår en konvertering av äldre industribebyggelse nära vattnet i hamnstäders centrala delar. Det gäller också Göteborg där nya Älvstaden kommer att anläggas på mark längs stadens kajstränder. Hur påverkas kulturen som finns i den äldre hamnmiljön när området ska förändras? Värdeökningen som finns i Klippan har till stor del byggts upp av de fria kulturutövarna. Blir lönen tack och hej?

Älven först – men också älvstränderna, det är grundläggande värden i Göteborg. Utan möjligheten att nyttja älven för frakt och transport hade våra liv sett helt annorlunda ut. Redan på 1700-talet innebar hamnens djup att Ostindiska kompaniets fartyg kunde kasta ankar vid Klippan med sina lyxvaror från Indien och Kina, där lastades de om och forslades vidare för att säljas med vinst inne i stan. Då låg Klippan som en värld för sig vid älvmynningen, flera kilometer utanför den befästa staden Göteborg. Det gör den inte idag. Staden har vuxit och Klippan är nu ett centralt område vid Älvsborgsbron.

Vågskvalp och kajhäng

Närheten till älven finns kvar men det är inte hamnens djup som värdesätts i vår tid, utan bland annat havsutsikten. Möjligheten att spana ut över vattnet var i det här området förr en nödvändighet för att skydda sig från fienden – Hisingen tillhörde ju Norge. Idag är den värd pengar för en samtid som inte kan få nog av vågskvalp och kajhäng. Klippan har på mäklarprosa ett fantastiskt läge men också en karakteristisk industribebyggelse stabilt byggd i rött tegel, uppförd under industrialiseringen på 1800-talet av entreprenörer som adelsmannen David Carnegie från Skottland. Ett kulturarv vars värde med åren har ökat. Det gamla porterbryggeriet är idag Waterfront hotel och i den före detta toppsockerfabriken finns konstnärsateljéer. När siste man släckte ljuset i Sockerbruket 1957 stängdes också det angränsande pannhuset (idag Konsthallen Röda sten). Flera av byggnaderna förföll även om mindre industrier och verkstäder fortsatte att hålla liv i sina verksamheter. Sockerbruket togs över av de som behövde tillfälligt tak för natten, som en och annan bostadslös missbrukare och tusentals duvor – sen började konverteringen.

Lager av duvskit

Walter Ruth, ordförande i Konstnärernas kollektivverkstad (KKV) har följt området under 45 år och varit med om att bygga upp KKV. Han minns Sockerbrukets skick i början av 1970-talet när konstnärerna först kom till området:

– Det låg lager av duvskit på golvet blandat med melassrester från sockerproduktionen och trasiga maskinfundament.

Han talar om hur byggnadens kvaliteter som takhöjden, de stora ytorna och att det är oömt har varit ovärderliga för en verksamhet som kräver industriell utrustning för konstnärliga discipliner som bronsgjutning och keramik.

– Hur skulle kulturen klara sig utan alla nedlagda fabriks- och arbetslokaler? Bygga lokaler med sådana här möjligheter, det är ju omöjligt.

Han lyfter också fram byggnadens historia eftersom den bidrar till en känsla som är bra för konstnärligt arbete.

Konstnärer ökar värdet

Att konstnärer uppskattat byggnaderna och miljön och sedan varit verksamma på platsen under fyra decennier har ökat områdets värde. Walter menar att konstnärsateljéer lockar människor och sedan har restaurangerna följt efter. När förvaltaren Higab annonserar ut lediga lokaler i Sockerbruket så får de 20 anmälningar samma dag. Walter menar att det inte är någon tvekan om att det är verksamheten på Sockerbruket som har bidragit till att göra området attraktivt.

Hållbara lösningar?

Kulturen som konstnärerna varit med om att skapa, lockar och attraherar idag allt fler och värdet kan växlas in i reda pengar av områdets fastighetsägare och näringsidkare – men vilken återbäring får de fria kulturutövarna? Deras närvaro har lockat tusentals att söka rekreation i stadsdelen, lyssna på musik, äta en bit mat och sova mellan hotellakan. Idag kämpar flera av konstnärerna i Sockerbruket med att ha råd att stanna kvar i sina ateljéer. Några har redan fått gå. Det kan inte vara en hållbar utveckling. Hur hittar vi lösningar för framtiden?

(Texten är delvis baserad på citat ur intervjun med Walter Ruth, ordförande i Konstnärernas kollektivverkstad, som  kommer publiceras i: Får kulturen plats i den nya staden? En rapport som stadsmuseet skrivit tillsammans med Göteborgs universitet för projektet: Kultur och kulturarv i hållbar stad.)

/ Ylva Berglund