Blogg

Urbanum

Afrikabrev del 1 - Bakluckeloppis i Kisumu

På Jomo Kenyatta highways trasiga trottoar, står försäljarna sida vid sida i enkla bås under korrugerade plåttak. De säljer kläder i starka färger, skor, väskor, mobilskal, machetes, teknisk bråte, godis och bälten men också inhemsk medicin och mat. Några söta bananer, som vi i Sverige kallar för leopardbananer för de mörka fläckarna på skalet köper vi med oss till hotellet, men här finns också mogen papaya och mango till försäljning. I en korg övertäckt med en bit tyg kacklar en höna. Det är inte ett husdjur hon tagit med sig klänningsförsäljerskan med de batikmönstrade tygerna, utan middagen. I ett tropiskt varmt klimat är det ett säkert sätt att hålla maten färsk genom att hålla den vid liv. En farbror sitter på en låg mur i ett gathörn och väntar på kunder med en bångstyrig kalkon i famnen och en i väskan framför sig vid sina fötter. På andra sidan gatan sitter en vakt utanför Kenyas motsvarighet till Telia och vaktar butiken med en Kalasjnikov i famnen. Hade jag varit modigare hade jag fotat både vakten och kalkonmannen. Det gäller också de två farbröderna i religiös klädsel som åker tillsammans på en motorcykel, med vinden vispande i de vita kjolarna. Men oket från den brittiska kolonialismen vilar tungt och jag fegar ur. En höjd kamera kanske känns hotfull i min vita hand och kan missuppfattas. Istället smyger jag runt som en paparazzi och ägnar mig åt smygfotografering. 

Global second hand

Försäljarna utan bås eller bord lägger ut sina varor på ett tyg på marken under den heta solen. Vi som passerar får direkt koll på utbudet. Själva söker de skydd under ett uppfällt paraply eller hukar i skuggan vid muren. Hela konceptet här i innerstan påminner om en bakluckeloppis, som den brukar se ut på Dalen i Slottskogen under helgerna, där privatpersoner kan sälja sitt överskott till hugade kunder från en fotbollsplan. Och faktiskt finns det paralleller. Handeln med secondhand kläder är global så helt omöjligt är det inte att ett par urvuxna jeans som inte passade den svenska marknaden kan dyka upp här i Kenya till försäljning. En skillnad från bakluckeloppisarna hemma är att här saknas bilar. Varorna fraktas främst med motorcykel och cykel - av män. Kvinnorna tycks mest bära sina bördor på huvudet eller forslar dem med Rickshaw även kallade TukTuk.  

Mötesplats fostrar vi-känsla

Den här marknaden kallas Kibue och är lång som en spårvagnsresa i Göteborg och lika vindlande. Som en av Kenyas största utomhusmarknader har den pågått sedan 1950-talet, då den grundades av medlemmar från Kisumus stift och några romersk-katolska missionärer. Kyrkans medlemmar bar med sig varor till kyrkan som de sålde efter högmässan. Efterhand tillät missionärerna att handlarna flyttade till ett fält som ägdes av kyrkan, men bara om de lovade att inte bygga några permanenta försäljningsställen och så har det fortsatt. Den småskaliga försäljningen blev viktig både ekonomiskt och socialt för den inhemska befolkningen som blivit illa behandlade under kolonialismen. Nu är den här utomhusmarknaden en av den största i Östafrika och precis som loppmarknaden Kommersen vid Masthuggstorget i Göteborg bidrar den förutom rent ekonomiskt också till social och kulturell sammanhållning. Kibue fungerar som en smältdegel för olika tankar, idéer och vanor. Här möts människor från olika håll i vardagen, köpslår och samarbetar kring varor och tjänster. I Kisumuområdet finns politiska antagonister och klaner som ofta ligger i luven på varandra, men på den här mötesplatsen fostras både kunder och försäljare in i en relationsskapande vi-känsla som bidrar till att överbrygga splittringen mellan folkstammar och klaner, åtminstone för stunden. Precis som Kommersen i Göteborg skapas här lösningar på urbana problem som segregation och arbetslöshet. Tjötet får en på köpet - också i Kenya. 

/ Ylva Berglund